Pitesonen Erik Brännström har lämnat oss efter ett långt liv i Luleå. Han sörjs närmast av hustru Inga-Britt, barn och barnbarn.
Erik föddes i Svensbyn som fjärde av sexton barn till Siri och Johan. I hemmet var sången och musiken viktiga inslag under livets vedermödor, ofta något av Taube eller en psalm som togs upp, till frukost eller på kvällen. På midsommar blandades sång med snaps i glaset, även sent i 80-årsåldern. Syskonen Brännströms fester var alltid fyllda med musik och sång, och flera spelade gitarr eller piano.
Erik hade lätt för att lära sig i skolan. Därefter började han hos morfar på sågen.
En olycka gjorde att han blev kock i militären, som närde ett intresse för god husmanskost. Vi kommer väl ihåg hans pannkakor stekta i smör.
Motorintresset ledde till en rad motorcyklar, inklusive en HD 1250 kubik, på vilken Erik gled fram i Piteåtrakten. En Volvo PV köptes in för färder till Piteå, alltid med fast hand. I Öjebyn kastades vi barn en gång åt sidan i baksätet, när en traktor oväntat dök upp.
Han träffade Inga-Britt, en jänta från Gyljen. De flyttade till Luleå och byggde en familj. Yrkesbanan varierande från bygget av Örnäset till Kolbolaget och sedan dentalreparatör. Med stort tekniskt intresse ville han lösa allt han kunde på kort tid.
Snart skaffade paret en stuga i Bodsjön, där Erik murade skorstenen och spikade nya väggar. Nu saknades inga fritidssysslor. Stugan blev hemvist för alla semestrar. Fiske, gärna med svågrar, var ett viktigt inslag. När familjen blev fyra så växte sig drömmen om ett eget hus i Luleå stark. En tomt blev anvisad på Lulsundet och en villa uppfördes, med hjälp av svågrar och syskon. Att skotta snö i raka vinklar och leda vatten från sjön uppgifter som föll honom väl att ordna.
Men mest var sången i centrum. Erik sjöng i kör, spelade munspel, gitarr och lyssnade på sånger från Skansen, där han sjöng med. Aftonbladet köptes in varje dag, för att följa vad som skett i världen. Grekland var favorit vid Eriks resor, flera gånger till Paros med svåger och svägerska. De ljumma vindarna och azurblå havet var fina att njuta av, tillsammans med ett glas retsina.
På ålderns höst kämpade Erik med olika krämpor. Inga-Britt var ett stort stöd, och tillsammans fixade de det mesta. Efter en hyresrätt i Björkskatan så blev det ett boende när benen inte bar som de gjort. Där kunde han liva upp kring matbordet med sina sånger. Nu har dessa tystnat, och Erik har lämnat oss i ljust minne. Sångerna finns ju kvar i minnet vårt.