Konsthantverkaren Göstha Andersson i Jokkmokk har gått bort i en ålder av drygt 90 år.
Han var en skogens man, han var den borne historieberättaren, han var en älskare av fiske och älgjakt – och inte minst nybygget Njunjes väster om Kvikkjokk som blev hans favorittillhåll på äldre dagar.
Göstha föddes 1926 i Boden men kom från barnsben att växa upp i Jokkmokk hos ”gammelmormor”. Skolgången var knapp och hela centralorten tycks enligt hans minnen ha varit ett segregerat samhälle, med präst, skollärare och järnhandlare liksom inte minst jägmästaren i spetsen. Göstha var något av ett samhällets olycksbarn i det sammanhanget, snarast kanske ett fosterbarn eftersom den biologiska modern inte ville veta av honom. Vad fanns det för framtid för en uppväxande man från en sådan miljö och på en sådan ort?
Svaret blev att arbeta med skogen. Han kom som bas för ett gäng timmerkörare till Njunjes 1952. Då var Njunjes ett väletablerat nybygge grundat 1834 där familjen Holmbom residerade. Där fanns också lokalt sett goda möjligheter till jordbruk, eftersom till och med korn kunde odlas. Och där erbjöds naturligtvis allt vad skog och fiskevatten kunde ge. Nåväl Göstha kom dit och snart nog gifte han sig med nybyggardottern Gunborg (en Holmbom).
Att där försörja en växande familj var dock inte möjligt på sikt. Det blev flytt till centralorten Jokkmokk där man skaffade sig eget hus med centralt läge. Göstha arbetade i skogen och Gunborg vid kommunens storkök. Det var också under den här perioden som han började slöjda. De flesta utanför orten minns honom i den egenskapen. Inledningsvis var det fråga om knivslöjd, det som vanligen kallas för sameslöjd, men då kom Göstha med invändningar. Han tillhörde nybyggarna och ville även som slöjdare räknas till den gruppen.
Gunborg berättar så här efteråt att främst under 60-talet byggde han upp ett namn som slöjdare. Familjens försörjning kom alltmer genom slöjd. Som genom ett lyckokast började han en dag titta på sina insamlade masurbitar på ett annat sätt. Varför inte göra skålar där årsringarna gav mönster åt hela föremålet när ljuset silade genom de lövtunna väggarna.
1967 utsågs han till Lions stipendiat i Jokkmokk. Han blev också kunglig hovleverantör och dessutom Norrbottens läns landstings kulturstipendiat 1970 och hade i övrigt stående försäljning genom Norrbottens museum. All denna uppmärksamhet gjorde att det inte var någon svårighet att få avsättning för vad han kunde producera. Problemet var istället priset. En kniv tog honom 30 timmar att göra och det var svårt att få skälig ersättning för dessa timmar.
Han vände åter till Njunjes som hade stått öde i några årtionden. Från 1982 börjar en treårig uppbyggnadsperiod, när husen fick sig en ordentlig genomgång och vallen röjdes. Dit kunde de nu dra sig tillbaka årstidsvis.
Att slöjda var inte möjligt under sådana förhållanden men istället fick Göstha utveckla sitt sökande av lämpligt slöjdvirke. Han blev något av en grossist i den branschen.
Så sluter sig cirkeln på ett sätt. Gunborg kunde återvända till sitt föräldrahem, Göstha som hittade henne där levde fortfarande konsekvent eftersom han en gång sade upp sitt jobb och fascinerades av nybyggarlandet. Det är här som många av Gösthas älghistorier har kommit till och med tiden blev förbättrade. Med Njunjes som sitt outtalade paradis.