Ellen Margareta Simma, född Blind, Lannavaara, blev 96 år. Hon lämnade oss för ett år sedan och saknaden är fortfarande stor.
Det har varit ett år av sorg och smärta men också väldigt många ljusa minnen, en stark känsla av tacksamhet att fått ha en god mor, mormor, farmor, svärmor och gammelmormor ibland oss. Vi fick ta del av Ellens vishet och klokhet, vi fick känna den medmänsklighet, värme och ömhet hon hade för de små och svaga. Hon gjorde ingen skillnad på människor. I hennes hem togs alla emot med glädje och respekt.
Ellen upplevde många förluster. Vid två års ålder gick hennes far ur tiden. När hennes storasyster var tio år gick hon hastigt ur tiden och hennes bror dog i tonåren i TBC som då härjade. Trots dessa svåra upplevelser bar hon inte på någon besvikelse. Ellen hade en positiv syn på livet. Hon visade sin tacksamhet för sin ursprungsfamilj och för makens släkt. Hon gladdes över goda grannar och vänner som berikade hennes liv. Hon mindes med glädje somrarna i Nordnorge, somrar i Guds vackra natur med gemenskap, liv och rörelse.
Mor Ellen växte upp i väckelsetider och hon fick sin andliga näring bland de troende, från predikanter, präster och biskopar som ofta gästade hennes hem. Hemma hos Ellen fanns det alltid rikligt med värme och mat. Ord från biblar och psalmböcker, som låg uppslagna i hennes hem, gav henne kraft och inspiration. Hon hade en djup tillit på en god Gud. Vid maken Nils dödsbädd var hans sista ord till familjen att Gud skulle ha omsorg om mor Ellen och barnaskaran och så blev det. Ellen och Nils blev välsignade med sex barn. Som ung änka orkade hon vara en god mor. Hon hade gåvan att lyfta fram och göra sina barn synliga med sina olika personligheter. Alla fick komma fram och hon uppmuntrade dem till att utbilda sig. Hon fick se barn och barnbarn bli väletablerade i samhället. Det vi alltid kommer att minnas var de uppmuntrande ord hon sade, in i det sista: ”Gud förmår”.