Ett år av sorg och saknad har gått sedan min syster Britt-Inger Johansson lämnade oss.
Jag ser dig varje dag. Din blick följer mig vart än jag går i mitt hem. Ibland pratar jag med dig. I dina ögon kan jag se och förstå vad du skulle ge mig för råd i en situation. Vi känner varandra så väl och vet hur den ena och den andra av oss tänker. Ditt hjärta är stort och du vill oss alla väl.
Jag minns dina senaste dagar innan din sista resa började. Jag var på väg till en undersökning och du förstod att jag hade tankar kring denna fast jag inte uttalat dom till dig. Trots att du var så sjuk (jag hörde det på din röst) ringde du mig under min resa dit och berättade lugnande om vad jag skulle få vara med om. Du hade kunskapen och du ville göra min resa lättare. Så har du också gjort många, många gånger i andra situationer. Tack min älskade syster.
En liten del av din känsla och ditt hopp förändrades till slut. Det märkte jag ungefär en vecka innan din sista resa började. Du ville inte att jag skulle meddela vart du hade åkt, trots att jag erbjöd detta. Du sa med bestämd röst att meddelandet kommer att gå fram ändå genom andra. När du långt senare vaknade upp en kort stund, där du då befann dig, tittade på mig med förvånade ögon och samtidigt försökte formulera ordet med munnen över vad du just såg, förstod jag precis vad du menade.
När jag nu tillsammans med dina söner försöker förverkliga lite av din och min gemensamma dröm upplever jag med glädje att din ödmjukhet och respekt lever vidare hos dem.
Tack för allt, kära älskade syster. Sov i ro.