Asta Persson, född Öqvist, har som tidigare meddelats avlidit. Hon somnade in söndagen den 31 juli på Midskogens äldreboende i Luleå efter en lång och svår sjukdom. Asta blev 76 år gammal.
Asta föddes i Böle utanför Råneå och växte upp tillsammans med en äldre syster och bror. Hon gick först skola i Böle och därefter på enhetsskolan i Råneå.
Efter enhetsskolan arbetade hon som barnflicka i Luleå och på Tallhedens Särskola i Råneå. Så småningom började hon på Grans Lanthushållsskola i Öjebyn. En tid som hon gärna mindes och där hon lärde sig mycket om bakning och matlagning. Hon fortsatte dock inte inom det området efter utbildningen, utan jobbade istället under en tid på affär i Luleå.
Asta bestämde sig sedan för att studera vidare på Komvux. När hon var färdig med studierna fick hon jobb på däckföretaget Skega (nuvarande Däckia) i Luleå som kontorist.
Hösten 1966 träffade hon Lars Persson, sin blivande man. De förlovade sig 1968 och flyttade samma år till Umeå där Lars skulle börja på universitetet och spela fotboll med Gimonäs. Asta ordnade själv ett nytt jobb i Umeå på Svenska Bilgummidepån. Två år senare, 1970, gifte de sig i Råneå kyrka.
Asta och Lars hade en fin tid i Umeå, där de trivdes väldigt bra med många vänner. Här föddes också Erica, deras första dotter 1971. Men Lars utbildning gjorde att de efter sex år i Umeå kom att flytta några gånger de kommande åren. Först till Arvidsjaur 1974, sedan tillbaka till Luleå för att 1976 landa i Haparanda. I Luleå föddes också Anna, deras andra dotter 1975.
Första året i Haparanda var Asta mammaledig. Sedan fick hon jobb vid intagningsnämnden på gymnasieskolan Tornedalsskolan. Vid årsskiftet 1977/78 flyttade de in i ett eget nybyggt hus på bostadsområdet Närsta.
Fem år stannade familjen i Haparanda. År 1981 gick flyttlasset tillbaka till Luleå, där Lars fick en tjänst på landstinget. Familjen bosatte sig i Sunderbyn i ett nybyggt kedjehus. En fin uppväxtmiljö för barnen med många jämnåriga andra barn.
Asta fick snart jobb på Björkskataskolans kansli, där hon blev kvar något år. Hon fick sedan jobb på försäkringsbolaget Vegete. Sedermera slogs Vegete ihop med tre andra försäkringsbolag och blev Wasa. Efter ett antal år gick Wasa upp i Länsförsäkringar och där arbetade Asta fram till sin förtidspension vid sekelskiftet.
Asta var på alla sina arbetsplatser mycket omtyckt av såväl kunder som personal för sitt glada och utåtriktade sätt. Hon kom lätt i kontakt med människor och ingav förtroende. Många kunder frågade alltid efter henne och ville göra affärer med henne. Asta vann flera säljtävlingar på Länsförsäkringar. Hon hade också en förmåga att kunna hantera och bemöta den grova manliga jargong som särskilt kunde förekomma inom däckbranschen.
På självaste julafton 1998 drabbades Asta av en lätt stroke. Efter en tids sjukskrivning återgick hon till försäkringsjobbet på halvtid, men hon hade svårt att klara arbetet som tidigare och blev aldrig sitt gamla jag igen. Så småningom märktes allt tydligare försämringar av minnet och hennes förmåga att hantera tid och rum. År 2003 fick hon diagnosen Alzheimer.
Ett par år före diagnosen hade Lars och Asta flyttat till centrala Luleå. Så länge som möjligt försökte Lars med stort stöd av sina döttrar och deras familjer att ha kvar Asta hemma. Men till slut gick det inte längre. År 2007 flyttade Asta till Malmuddsgården för att efter knappt ett år flytta till Midskogens äldreboende där hon till sist somnade in. Där har hon känt sig trygg och blivit väl omhändertagen.
Strax före sekelskiftet hittade Asta och Lars sitt ”smultronställe” i form av en stuga vid havsbandet i Ågrundet utanför Råneå. Hennes sjukdom gjorde dock att hon tyvärr inte hann njuta av stuglivet i särskilt många år.
Asta var mycket mån om sin familj och var den som tog huvudansvaret för barnen när de var små. Med sin utåtriktade läggning och glada sätt fick Asta också många vänner genom åren. Hon var mycket duktig på att laga mat och att baka.
Asta fick aldrig som riktigt frisk uppleva sina fyra barnbarn. Sorgligt nog är det bara det äldsta barnbarnet som har klara minnen av henne då hon ännu inte var så märkt av sjukdomen.
Vi kommer att sakna Asta även om hon var svår att nå sista tiden och djupt nere i sin sjukdom. Men hon fanns ändå där. Nu unnar vi Asta att komma till ro efter en lång sjukdomstid.
Astas närmaste är maken Lars samt döttrarna Erica och Anna med familjer.