Ann-Marie Norberg, Boden, eller som barnbarnen kallade henne, ”Mia”, avled 10 februari.
Ann-Marie var känd av flera av Bodens barn och ungdomar då hon under många år var barn och ungdomsledare för IOGT-NTO. Hon var även engagerad, som IOGT:s representant, i Team 49. Många kvällar åkte hon iväg till någon grupp, eller på någon kurs eller läger, oftast i Nyfors. Ofta var något av de egna barnen med, eller när vi hade växt upp, barnbarnen.
Ann-Marie månade alltid om barnen. Ibland gick barnens välmående före hennes egen hälsa. Till exempel när hon stod och lagade mat under ett läger på Vässarö, 30 grader varmt utan något solskydd. Hon var svimfärdig, men nej, inte ville hon ha avlösning, barnen behövde få maten. Hon kom på kvällarna helt slut till tältet, sov någon timme, för att sen stiga upp och göra ett nytt arbetspass.
Många elever kunde under 70-talet glädja sig åt fikabrödet som Ann-Marie levererade till skolors elevrum. Som hennes son var det en bonus att följa med och hämta lådorna från I 19:s bageri. Man fick alltid några smakprov. Att börja dagen med en godbit är inte dumt.
Under 70-talet när det arrangerades discon runt om i IOGT-gårdar runt i Boden-området, kunde Ann-Marie vara en riktig tuffing gentemot ”tuffa” ynglingar som skulle komma in på discot fulla. Jag som hennes 12-13 årige son var imponerad.
Det blev många kvällstimmar som hon körde runt oss ungdomar när vi skulle tjäna pengar på att dela ut reklam. När Bingolotto introducerades över Sverige, var det Ann-Marie som levererade ut dessa till föreningarna och affärer i Bodenområdet.
Under en period arbetade hon i Pressbyråkiosken i Folkets hus-gången. När hon kom hem på kvällarna hade hon med sig tidningar till oss barn och ibland även choklad.
Men det var inte bara barn hon hjälpte, under en period jobbade hon extra på Centrallasarettet i Boden som extravak. Hon var senare i livet även engagerad i Brottsofferjouren i Boden. Hon hjälpte även till och deklarerade åt många personer.
Om Ann-Marie var tuff mot de som bråkade, så var hon mjuk och ömsint mot sina barnbarn. När de fyllde 4-5 år fick de åka tåg med henne till Luleå och handla sina presenter och fika gott. Detta är något som uppskattades. Senare i livet var det många timmar som hon engagerades som barnvakt, och hon var en älskad sådan, det var alltid en massa pyssel.
Tyvärr drabbades hon av sjukdom och tillbringade sista tiden på Midgårdarnas äldreboende. En tid som jag tror att Ann-Marie hade velat tillbringa med sina nära och kära, i naturen, Storforsen, Hemvärnsbaracken i Pålkem eller Korpforsen, särskilt med sina barnbarn och barnbarns barn. Lära dom göra djur av kottar och barr.
Nu blev det inte så, men våra minnen i den svåra stunden är bara ljusa, för det tror vi att Ann-Marie ville att vi skulle ha.