EIDA JATKO, 75, KIRUNA: 
Vi flyttade in i Gula raden i april 1996. Vi kom från Ullspiran, jag fick astmabesvär och Ullspiran var ett tegelhus. Jag fick önska vart jag ville flytta och mitt önskemål var Gula raden. Där bodde vi i 19 år.

Lägenheten var jättefin lägenhet på 107 kvadrat, högt till tak och ett stort gammeldags kök. Egen ingång på markplan. Vi hade så väldigt fin sammanhållning, alla som bodde där månade om området. Olle jobbade på LKAB och jag hade nära till stadshuset där jag jobbade i 34 år. 

Det tog lång tid innan någon började prata om att stadshuset och Gula raden skulle rivas på grund av gruvan. När vi bestämde oss för att flytta så hade jag många sömnlösa nätter. Jag tänkte, ska jag flytta till det här lilla från det där stora? Men hälsan svek så jag var tvungen att börja tänka på att få något mindre. Vi flyttade två år innan vi var tvungna. 

Det var skönt att de bestämde sig för att behålla Gula raden istället för att riva. Vi bestämde att vi skulle åka och titta på när huset skulle rullas iväg. De som flyttade in efter oss hade till och med kvar min gardin i förrådet. När jag såg den kom tårarna i ögonen. 

Vi har varit och tittat på området där de placerat huset. Det är lite som ett Astrid Lindgren-område med gamla kåkar. Jag tror att det blir jättefint. Min dotter sa "Vet du mamma, du har bott och jobbat på ställen som alla är rivna". Stadshuset är borta, Konduktörsgatan ska rivas, på Ullspiran bodde vi i 14 år och det är rivet och borta. Och så Gula raden, det är i alla fall bevarat och flyttat, det känns skönt att de inte rev ett så fint hus.