Kerstin Lindgren, Luleå, har insomnat efter en kort tids sjukdom. Hon skulle ha fyllt 91 år i sommar. Närmast sörjande är fem barn, tretton barnbarn, sjutton barnbarnsbarn samt syskonbarn med familjer.
Kerstin Margit Birgitta, född Ahlmark 1932, växte upp på Björka Gård utanför Haparanda, med mor Hanna, lärarinna från orten, far Arne, agronom från Stockholm, syster och bror. Arbetet med djur, särskilt höns, var tidigt en del av livet vid sidan om skolan. Efter realexamen utbildades Kerstin inom lanthushåll på Wiad, Institutet för husdjursförädling, utanför Stockholm, och därefter till
sjuksköterska på Sophiahemmet i Stockholm.
Som 16-åring träffade hon Nils från Pajala. Paret gifte sig 1953. De bodde i Stockholm, därefter i Tärendö i Tornedalen innan de flyttade till Luleå.
Kerstin var en livfull person med många intressen. Som barn fick hon en gång följa med sin far på föreställning med Joséphine Baker, vilket blev en betydande inspiration som hon ofta berättade om.
Långt senare, 1969, fick hennes dansintresse en nytändning, då hon deltog i bildandet av Luleå Rytmik och Balettförening; Kerstin dansade jazz och fridans, sydde scenkläder, satt i styrelsen och engagerade sig för döttrarnas dans.
Hon gick också kurser i akvarellmåleri och tygtryck, tog gärna del av kulturella evenemang och uppmuntrade barnens musikskolning och konstnärliga skapande, förutom övrig utbildning.
Vid sidan om hemmets sysslor bistod hon fortsatt hönseriet på Björka Gård med bland annat äggplockning och könssortering av kycklingar.
På Björka firades också många högtider. Kerstin var vidare länge engagerad i Luleå Diabetesförening och utvecklade sitt kunnande om bland annat datorprogrammering och svampar.
På senare år började hon träna Qigong och bildade aktieklubb med vänner. Genom åren hann hon resa till flera europeiska länder och Tanzania, för att ta del av deras kultur och natur.
Kerstin höll trogen kontakt med släkt och vänner och bjöd gärna gäster på mat. Hon vårdade, förutom barnen, senare både sin make, mor och moster i hemmet under deras sista tid.
Efter makens bortgång 1990 blev Kerstin ensam ansvarig för skötseln av deras lilla hyreshus och skötte det därefter livet ut. Kerstin månade om svaga och stöttade många välgörenhetsorganisationer. Hon var aktiv och självständig in i det sista och framhöll ofta vikten av glädje och kärlek.
Kerstin hade en tro på själens gränsöverskridande. ”Vi lever i all evighet” brukade hon säga.