Det är med sorg jag konstaterar att min kusin Karl Sigfrid Olsson inte längre finns med oss. Han avled hastigt i en ålder av 93 år. Sigfrid föddes i Lantjärv och var äldste sonen till Karl och Märta Olsson och äldst i en syskonskara på sex barn. Sigfrid var en arbetargrabb som strävsamt och medvetet skaffade sig utbildning och blev en av ortens och kanske en av landets främsta industriledare inom massaindustrin och dess utveckling. Vid 13 års ålder arbetade han som knubbpojke i sågen på Karlsborg. Han avslutade sin yrkeskarriär som disponent för Karlsborgsverken.
Sigfrids dröm att bli flygmekaniker slogs i spillror på grund av att han hade ett synfel. Han utbildade sig i stället till maskiningenjör i Malmberget och hans intresse för teknik och siffror blev väckt. Efter värnplikten i Boden flyttade han till Västerås där han arbetade på ASEA. Intresset för teknologi växte och han studerade till civilingenjör på Tekniska högskolan (KTH) i Stockholm samtidigt som han arbetade för att klara sin försörjning. Han fann sitt specialintresse inom pappersindustrin. Det är svårt att kortfattat beskriva Sigfrids yrkesbana men några axplock från hans arbetsliv vill jag presentera. På 1960-talet var han driftingenjör på Karlsborg. Under en 12-årsperiod arbetade han för SCA med placering i Munksund i olika befattningar, bland annat deltog han i förprojekteringsarbetet för Obbola pappersbruk i Västerbotten. Sigfrids kunnighet inom massaindustrin blev väl känd. Han blev handplockad till Karlsborg för att leda arbetet med ett projekt som fick namnet K 77. Det var en stor satsning av Assi för att göra Karlsborg konkurrenskraftig inom cellulosaindustrin. Sigfrid fortsatte sitt arbete för Karlsborgsverken fram till sin pensionering.
Sigfrid var en försynt person som tänkte på andra före sig själv. Familjen var hans högsta prioritet. Han gifte sig med Elsy Bergström från Båtskärsnäs 1962. Deras kärlek varade livet ut. Hans stora intresse för bygden och dess historia visade sig bland annat i en bok som han författade om Lantjärvs fastigheter och dess ägare, samt släktforskning som han generöst delade med sig av. Han byggde ett hus i Båtskärsnäs där han bodde och ömt vårdade resten av sin pensionstid. Vi är många som kommer att sakna Sigfrid, men främst går mina tankar till Elsy och deras två döttrar Christel och Catherine samt syskonen och deras familjer.