Nikolaus föddes 1935 i vår- och höstvistet i Saiva Unna Čearus när familjen var på flytt upp till sommarvistet vid Satisjaure. Han var tredje barnet till Mickel Mickelsson Kitok och Ellen-Marit Kitok född Skum. Hela familjen flyttade med renhjorden mellan olika boplatser utifrån vilken årstid det var. Somrarna tillbringades vid Satisjaure där man bodde i en tältkåta och på vintern var bostället utanför Malmberget en tältkåta avsedd för vinterbruk. Nikolaus hörde till de sista som flyttade i ackja i renrajd efter renhjorden.
När Nikolaus var fyra år blev han faderlös. Mor Ellen-Marit blev änka med fem barn och flyttade då till Sjisjka i Girjas där hennes föräldrar några år tidigare stannat från det nomadiserande livet. Familjen bodde i en torvkåta fram tills att huset i Sjisjka byggdes 1947. Nikolaus var 12 år när han för första gången flyttade in i ett hus.
Nikolaus började tidigt arbeta vid järnvägen under somrarna och arbetade som rendräng under vintrarna. Så småningom började han arbeta året runt vid järnvägen. Nikolaus älskade livet i skogen och på fjället. Under alla årstider rörde han sig i naturen där också hans främsta intressen återfanns såsom jakt, fiske, bärplockning och renskötsel. Dessa intressen bar han med sig hela livet så länge hälsan tillät. Nikolaus var känd för sin fysiska styrka, uthållighet och sin kunskap om renskötsel, andra djur och naturen i övrigt.
Ett annat stort intresse var att måla tavlor. Han inspirerades till målandet av sin morfar Nils Nilsson Skum då han på nära håll kunde följa konstnärens arbete. Nikolaus började själv måla redan som mycket ung. Hans vanligaste motiv var hans stora intresse, naturbilder med renar. I mer än 60 år var han utan avbrott på Jokkmokks marknad där han hade ett eget stånd med tavlor till försäljning. 2009 firade han 60-årsjubileum på Jokkmokks marknad och övervägde att sluta, men han deltog i marknaden under flera år efteråt i alla fall. Jokkmokks marknad var en av årets höjdpunkter för honom, förutom försäljningen av tavlor fick han nya bekantskaper över hela Sverige. Det var viktigare för honom att träffa människor än att få tavlorna sålda. Eftersom Nikolaus var pratsam och social så lärde han känna människor över hela Sverige. Han hade nära till skratt och såg oftast det positiva och roliga i livet.
De senaste åren var han den enda fastboende i Sjisjka, men fast han blev ensam kvar i byn hade han ingen tanke på att flytta in till samhället. Han blev sin hemby Sjisjka trogen. Trots de umbäranden som finns med att bo ensam i ett väglöst land med långt till närmaste granne ville han inte överge hembyn. Ända till sin levnads slut var det viktigaste för honom att få vara nära naturen som han värdesatte så högt.
Nikolaus är saknad av släkt, goda vänner och många bekanta.