Mitt starkaste minne av dig Anders är från natten mellan den 10 och 11 juli 1997. Vi stod lutade mot broräcket på bron över Kalixälven intill Kalix Kyrka och såg solen sakta stiga upp över Stora och Lilla Fisket lite längre nedströms älven.
Du puffade på en cigarr och strålade av lycka. Du hade just blivit pappa till Evelina och vi som stod dig och Carina nära visste hur mycket ni hade längtat efter henne.
Vi var väl inte helt nyktra där vi stod och tittade på soluppgången på vår väg mot våra svärföräldrar i Innanbäcken och plötsligt säger du.
”Du Stefan har du aldrig funderat hur det skulle vara att pinka från Kalixbron”
Nej, svarade jag sanningsenligt.
”Men det har jag sa Anders och nu ska jag banne mig göra det”
Så där stod du lång reslig och stolt med cigarren i munnen och med den uppgående solens ljus i nacken och pinkade nöjt ned i Kalixälven.
Det här minnet fångar så mycket av vem du var, jordnära och kärleksfull.
Minnen – när jag tänker tillbaka på mitt liv så är livet fyllt av minnen av stora och små saker men dom viktigaste minnena handlar alltid om människor och möten med människor. Den tråd som vävts av dessa möten har också gjort mig till den jag är idag. Vissa personer har haft en stor påverkan andra lite mindre.
Du Anders har haft en stor påverkan på mitt liv, men inte bara på mitt utan på hela min familj. För våra barn Emmely och Pontus är du sommaren med sommarlov, båtturer i skärgården och bad. För Annica är du tryggheten och kärleken till hennes syster Carina. För mig är du Kalix som jag lämnade för så länge sedan.
Men du var inte ensam om att skapa dessa minnen, där fanns också Carina och Evelina dom som du höll så kära och som nu förlorat dig alldeles för tidigt.
För dom och för oss alla känner jag en stor sorg och saknad men jag finner också en tröst i att du levde varje dag det liv som du ville med din familj och dina vänner nära naturen som du älskade i Påläng som var din plats på jorden.
Vila i frid Anders. Du kommer för alltid att finnas hos oss i våra minnen.