Torgil Blom, Boden, somnade in den 19 februari. Han blev 96 år. Torgil Blom växte upp på 1930-talet i Skogså med sina föräldrar och två syskon. Familjen hade ett jordbruk så kor och även hästar hörde till vardagen eftersom Torgils far var hästhandlare. Ett barndomsminne som Torgil berättat om var när han vallade korna efter Skatamarksvägen. Som ung pojke var han väldigt blyg. Torgil satt ofta och läste böcker när andra roade sig. Han säger själv att han inspirerades av Elias Tegnér när det gällde skrivtekniken.
Torgil Blom gillade inte lumpen. Under värnplikten växte det fram en avoghet mot all slags militärism. Han kom att klassificera lumpen som ”lumpen”, det var hans egna finurliga beskrivning. Hans skepticism mot militärt våld behöll han hela livet.
Torgil träffade sin blivande fru Verna som var från grannbyn Åskogen i unga år. Paret gifte sig 1948. Bonnpojken som han själv kallade sig blev inte poet utan lärare. Det var Torgils yngre bror som tog över jordbruket och det blev bestämt att han skulle få studera.
Han blev den första i Skogså som kom att studera vidare efter realexamen. Torgil fick sitt första lärarjobb på skolan i Kamlunge 1947 där också parets första dotter Solweig föddes 1949. Sedan utökades familjen med sonen Per och dottern Stina. Lärarkarriären avslutades med att Torgil Blom blev rektor på Sandenskolan 1966 där han undervisade i svenska och so-ämnen fram till pensionen.
Som pensionärer köpte makarna ett radhus i Spanien där de bodde halva året i 11 år. Torgil köpte en spansk grammatikbok som han sträckläste och pratade snart flytande spanska. Han fick tack vare sina språkkunskaper ofta hjälpa andra utlandssvenskar med den spanska byråkratin. Torgil Blom var också en hängiven motionär och gick med i Skogså IF från starten 1942. Han deltog både i Vasaloppet och Vätternrundan. När Torgil begav sig ut på stan trampande han ofta runt på sin cykel. Det spelade ingen roll om det var sommar och vinter. När orken tog slut så byttes cykeln ut mot rullatorn.
Att skriva betydde nog mest för Torgil. Det blev gärna dagsverser men också många limerickar. Tidningen Reklamjournalens limericktävling kom att bli starten för Torgil Bloms skrivklåda i slutet av 1970-talet. Han fick en helsida till sina limerickar. En läsare tyckte att Torgil fick för mycket publicitet och skrev en limerick till dåvarande chefredaktören Torbjörn Sidefors. Den löd: "Vem är denna Torgil i Boden, som har ord lika strida som floden. Är journalistiken blott hans, som om vi andra ej fanns. När tar tidningen in återstoden?" Redaktören svarade givetvis med ett motrim; När det äntligen för Torgil i Boden, börjar sina i diktarefloden. Då får vi andra en chans, då blir det bättre balans och då tar tidningen in återstoden.”
En härlig historia som Torgil själv skrattade gott åt. Han tyckte alltid det var roligt när han fick komma med i spalterna. Torgil trivdes i det lilla formatet. NSD hade en ruta som hette "Min mening". Dessa meningar har Torgil Blom producerat i tusental. 2013 fick den flitige skribenten ta emot Bodens kommuns kulturstipendium. Ett pris han kände sig mycket stolt över. Som 88-åring hann även Torgil skriva en bok om sitt rika liv och förverkliga en gammal dröm. För två år sedan gick hans fru Verna bort efter ett långt äktenskap. Men innan dess hann makarna fira sin 70-åriga bröllopsdag. Torgil drevs i hela sitt liv av ett stort rättvisepatos och tog gärna striden mot övermakten. När han fick p-böter utanför sitt boende ringde han pressen och ”bombarderade” kommunens brevlåda med mejl. Torgil fick dem att ändra p-skylten. Det kallade slagfärdige Torgil Blom ”envishetens triumf”.
Nu har hans stund på jorden tagit slut. Han är sörjd och saknad av sina närmaste anhöriga, tre barn med familjer, släkt och vänner.