Just när sommaren var som ljusast och vackrast lämnade vår käre Sören Välitalo hastigt detta jordeliv. Till hösten skulle han fylla 80 vilket var svårt att tro eftersom han åldrades väldigt långsamt. Än svårare att förstå är, att han som oförtröttligt var igång med projekt av olika slag, inte längre är bland oss, hos sin Marianne och sina pojkar med familjer.
Marianne hade trots det oerhörda som hänt, samlat många till en fin gammaldags begravning i Pajala kyrka. När vi tog farväl av Sören vid familjegraven i en idyllisk sluttning på Pajala kyrkogårds äldre del, var det nog många av oss som fortfarande var i chock av det besked vi nåtts av ett par veckor tidigare. När det börjat sjunka in kommer fina minnen upp och framför allt en enorm tacksamhet över att ha fått ha honom här, för min del som morbror.
Många släktingar och vänner kan nog berätta om hans generositet, hjälpsamhet och välvilja när det gällde att ställa upp och bidra med både arbetsinsats och med gåvor från det skogen och jorden gav.
Jag har svårt att finna ord för den stora tacksamhet jag känner över hans enorma beredvillighet i att hjälpa oss i vårt stugprojekt. Det är tack vare hans insats, där han på eget initiativ, gång på gång ställde upp med kunskap, arbete och införskaffande av material, ofta under långa arbetsdagar mitt i sommaren, som det blev så bra. Han sparade inte på stegen och vilopauserna var sällan långa. Vi är fler som känner stor tacksamhet över att ha fått hjälp av Sören på området som för honom var en fritidssyssla. Han, till yrket polis, hade skaffat sig stor kunskap i husbyggande genom samarbete i olika byggprojekt med kunniga äldre i närmaste släkten, däribland med den egna villan.
Sören var näst yngst och enda pojken i en familj med sju flickor. Han kom väl därför att få särskild uppmärksamhet men fick precis som flickorna tidigt rycka in och hjälpa till i arbetet på gården och kände antagligen också att det outtalat förväntades något extra av honom. Hans flit och pliktkänsla danades nog tidigt. Han kom senare att överta gården och fortsatte bruka skogen och odla potatis åt familjen men även andra på sin fritid.
Som om det inte var nog jobbade han dessutom ideellt i idrottsföreningar i Kalix, t o m som busschaufför på många idrottsresor. Hans lyx verkar ha varit att finnas till för andra med ett handtag här, en arbetsinsats där. På senare år var hans viktigaste roll alla gånger att vara farfar - i Edsbyn och i Kalix.
Några fina barndomsminnen kommer upp. Sören kliver plötsligt in i köket hos mormor och morfar, dyker ner i ett skåp och grabbar tag i en näve med bitsocker och är snabbt ute hos sina kompisar igen. Han var effektiv redan då.
Ett annat - när snön nådde nästan upp till ladugårdstaket kröp Sören med lillasyster Hjördis och äldsta systerdottern upp och hann åka ner några gånger innan vi blev upptäckta och stoppade. Risken var trasiga byxbakar, om jag minns rätt. Kul hade vi så länge det varade.
Att trampa hö i ladorna för att de skulle rymma mer, var säkert en vanlig uppgift för barnen. Minns något sådant härligt tillfälle med morbror och moster. Sören hade moped i sin ungdom. Vid ett tillfälle försökte jag sno den framför ögonen på honom efter att han sagt nej till lån. Var antagligen alldeles för ung och han rädd om sin moppe och han var därför snabbt ifatt och stoppade tilltaget.
Vi är många som saknar Sören – familjen, systrarna, syskonbarn med familjer, övrig släkt och vänner.