Ruben Hannu, Korpilombolo, har avlidit vid en ålder av 92 år. Närmast sörjande är de fem barnen med familjer.
Ruben föddes 1929 i Ohtanajärvi som nummer åtta i en syskonskara som kom att bli tio stycken, varav hälften dog unga.
Uppväxten var fattig med ett litet jordbruk. I familjens ägo fanns även en tam ren som användes för att dra hö, men också för att låta turister tolka på skidor bakom renen. Inkomster kom från skogsarbete och jakt på småvilt som ekorre, hermelin och utter. Redan i 12-årsåldern började Ruben arbeta i skogen. Han gick sex år i byaskola i Ohtanajärvi, men svenska lärde han sig först i Vebjystrand i Skåne, där han tillbringade fyra år på sanatorium då han var sjuk i tuberkulos. Senare gick han även ett års handelsskola i Kengis.
Ruben trivdes i skogen där han jagade, fiskade och plockade bär. Så sent som förra året gjorde Ruben ett försök att bege sig ut på en myr för att "bärga guld".
1954 gifte sig Ruben med grannflickan Gunhild Jatko och samma år föddes första barnet Lars. Mellan åren 1954 – 1966 fick de fem barn, vilket så småningom gav 13 barnbarn och åtta barnbarnsbarn.
Förutom skogen arbetade Ruben även som butikssäljare på OE Larssons järnaffär, ekonom på Bilfirma Karl Bergdahl och som symaskinsförsäljare runt om i Tornedalen; detta med sådan framgång att han vann många säljtävlingar och fick åka på bonusresor i Europa. Han fick även se fotbollsmatchen Sverige - Brasilien på Råsunda 1965, säkerligen ett starkt minne. I ungdomen spelade han själv fotboll i Ohtanajärvi. Han tävlade även i skidor och fältskytte. Längre fram följde han med intresse sina barns och barnbarns idrottande, och framförallt följde han all sport på tv.
Banden till hembyn Ohtanajärvi bevarades genom stugan som stod klar 1976. Den besöktes flitigt och var en självklar träffpunkt för barnaskaran som, liksom sina föräldrar, värderar släktgemenskapen högt.
Ruben hängde med i den tekniska utvecklingen. Han var bland de första i byn med att skaffa bil, och i 80-årspresent fick han en laptop. Han hängde även med i nyhetsrapporteringen, och var väl insatt i världsläget.
Kanske var det den fattiga uppväxten som fick Ruben att livet ut vara rädd om de saker man hade; han slängde ogärna något, lagade hellre än köpte nytt och hittade finurliga användningsområden för sådant som i andras ögon var skrot. Han har inspirerat oss till vardaglig sparsamhet och det som idag modernt kallas återbruk, som för honom alltid varit självklart.
Ett långt liv är till ända, och vi tror att Ruben är nöjd med sin tid på jorden, och hur bra han fick det jämfört med den fattiga barndomen där det inte var självklart med mat på bordet och skor på fötterna. Vi kommer minnas vår moffa i sin fåtölj med en falukorvsmacka framför Vinterstudion, alltid med glimten i ögat och nära till skratt.