Farfar var duktig på historia, och det hände då och då att han berättade sin egen. Även om det var svårt att föreställa sig honom i en annan hårfärg, är det många bilder från hans berättelser ur barndomen som har fastnat. En leksaksbil förlorad i en lada. Djupgröna barrträd som väntar på att bli fällda i en skog. Historierna som vi berättar för varandra är så viktiga för att binda oss samman som människor. Vi är glada att vi fick vara med i varandras.
Ove föddes som första barnet i vad som skulle bli en skara på tio syskon. Han kom till världen en julidag 1936. Att födas på den platsen, i den tiden, var en mycket annorlunda upplevelse än vad barn och barnbarn skulle ha. Sådana saker förstod vi genom farfars berättelser, som gav upphov till fantasier om hur livet kunde ha tett sig i Korpilombolo under mitten av 1900-talet.
Ove var en snäll människa. Han fanns alltid där, han ställde upp och hjälpte till med saker. Han ville andra människor väl. Det var också viktigt för honom att nära och kära skulle veta hur mycket han höll av dem. Han kunde säga att han var glad att få ses, och det fanns ofta något ömt i hans blick när han betraktade en.
Det var vanligt att farfar lagade maten när vi träffades. Han frågade vad vi ville äta, eller så föreslog han rätter för oss, som han sedan tillbringade timmar i köket för att tillreda med sitt noggranna handlag. Recept kunde skickas ibland, som ett tips när han hade hittat något som han gillade. Han kunde också höra av sig och be en berätta vad man hade haft i middagen som man hade bjudit honom på. Det var inte svårt att förstå att han högt värdesatte tiden som vi sågs.
Ove tyckte om att resa, och framför allt att göra det tillsammans med vänner och familj. Många är de gånger som man har umgåtts tillsammans vid en strand. Han hade en solhatt på sig och satt och läste i skuggan. Om eftermiddagarna var hans tröja blå. Han speglade sig i havet och himlen, kastade ljuset tillbaka med sina ögon. Han brukade säga att blått var hans färg.
Och farmors färg, det är rött, brukade han lägga till.
Han filmade det som fanns runtomkring under resornas gång i långa sekvenser, sparade på så vis minnena till en tid långt bort.
Vår farfar var också en människa som lämnade utrymme för känslor. Då och då svämmade hans ögon över, av allt som ryms i ett liv. Han dolde inte för oss att sorgen och lyckan samexisterade, ett drag som var både starkt och utlämnande. Samtidigt så inbjöd han på så vis dem som stod honom nära, att ta del av den som han var. Att knyta an till honom. (Farfar var djupt mänsklig.)
Ove lämnar ett stort tomrum efter sig. I saknaden efter honom bor alla våra fina minnen. Maten du lagade, historierna du berättade. Kramarna du gav, resorna vi gjorde. Livets milstolpar vi firade. Allt det andra. Dina snälla blå ögon.
Vila i frid, farfar.