Ola Furmark, Päkkilä (Bäckesta), har avlidit vid en ålder av 85 år.
Närmast anhöriga är hustrun Birgit och barnen Maria, Eva, Karin och Erik med familjer.
Ola föddes och växte upp i Pello i Tornedalen som den tredje av fem söner till Gerda och Axel Furmark.
Som liten blev han nöddöpt då han var liten och skröplig, mamma Gerda berättade att när svägerskan Teresia Rova såg Ola efter födseln sa hon ”-voi, voi tuo poika ei kyllä kanna marjoja sulle mettästä” (den pojken kommer inte att bära hem några bär till dig från skogen).
Ola blev ändå en tvåmeterskarl, längst av bröderna, och ingen annan hämtade hem mer bär, kött eller fisk till henne än just Ola.
Efter realexamen från Läroverket i Haparanda fortsatte han sina studier vid tekniska gymnasiet i Luleå och tog ingenjörsexamen år 1960. Samma år förlovade han sig med Birgit Sammeli från Päkkilä.
Ola hade flera jobberbjudanden från södra delarna av landet men valde att stanna kvar och verka i Tornedalen. Han började sin första lärartjänst vid tekniska skolan i Övertorneå och fortsatte sedan som grundskolelärare i Haparanda fram till sin pensionering.
Som lärare var Ola omvittnat omtyckt av sina elever och kollegor. Han var lugn och omdömesgill och hjälpte alla att ta vara på sina möjligheter.
Ola älskade att vistas ute i skog och mark och på älven. Han tog även med sina elever på jakt och utflykter i naturen.
Efter pensioneringen levde han sitt drömliv. Tillsammans med Birgit skötte han om Sammeligården, hennes arvegård. Han tog aktivt del i alla de verksamheter som hörde en Tornedalsgård till. Förutom jord- och skogsbruket blev han djupt engagerad i det traditionella laxfisket, där han hade Birgits farbror Johan Sammeli som läromästare.
Han forskade och utredde frågor kring böndernas urgamla fiskerätt gentemot kronans anspråk på laxfiskerätten. Han deltog aktivt i rennäringen och den särskilda koncessionsrenskötsel som finns i Tornedalen. Han var under en tid, ordförande i Liehittäjä sameby. Ännu under sina sista levnadsår utfodrade och skötte han gårdens renar vintertid. Han var en kunnig och genuint intresserad jägare och hundägare och deltog i älgjakt så länge hans hälsa medgav.
Han var även intresserad av Tornedalens kulturhistoria. Han tog initiativ till att restaurera gamla byggnader och redskap som aittor och laxfiskebåtar, allt i en strävan att bibehålla en levande bygd.
Familjen var det viktigaste för Ola. Som make, far, farfar, morfar och svärfar deltog han aktivt i allas liv och leverne. Han delade generöst med sig av sin kunskap – oftast inte med långa haranger utan med några få kloka ord.
Vår saknad är mycket stor. Vi minns med tacksamhet hans omtanke klokhet och kärlek.