Han efterlämnar hustrun Kerstin och sönerna Anton, Jonas och Mikael med familjer.
Boris vänliga stämma öppnade mångas hjärta. Det var en del i hans framgångsrika domumentärfilmande och berättande. På Boris kunde ingen bli irriterad, med Boris kände man alltid ett lugn och en trygghet. Han tog de ”vanliga människornas” parti, han hade en förmåga som få att hitta berättelserna. Men i de stunderna var han också ödmjuk och ärlig mot alla som syntes genom hans kameralins.
Boris gjorde ett 40-tal dokumentärfilmer för TV, hundratals radioprogram, och skrev sex böcker. Många av hans filmer sträcker sig över flera år, han nöjde sig inte med ett nedslag, han följde människorna och den fråga han skildrade fick därmed ett intressant djup. Som tittare gav oss Boris hela människans repertoar av glädje, sorg, envishet och mod. Det var så fint, så ärligt.
Vi imponerades av Boris professionalism, oavsett vilket ämne han skildrade var han alltid påläst, han kunde skildra en verklighet genom detaljerna. De kitt som gör berättelserna värda att lyssna på. Han var ”den ifrågasättande journalisten” som alltid jobbade för att ge röst åt utsatta människor och miljöer. Boris var en stor naturvän och skildrade det svenska skogsbruket ur lokalbefolkningens perspektiv. I boken Skogen i våra hjärtan gav han röst åt de som bodde i byarna, där kalhyggena slet sönder hembygdens varma filt. Han följde också skogsgruppen Steget före i Jokkmokk under två decennier vilket skildrades i en uppmärksammad film.
Boris kärlek till skogen förde honom runt jorden. Det var alltid med människan som utgångspunkt. Ursprungsbefolkningars utsatthet och kamp för sina miljöer skildrade Boris med sitt rättspatos och sin varma humanism som drivkraft. ”De flygande hundarnas skog” på Västra Samoa besökte han många gånger och skildrade i dokumentärfilmer. Det förärade honom en hedersam hövdingatitel i byn Tafua. När byahövdingen Ulu senare besökte skogarna i Lappland var hans hövdingakollega Boris så klart med och filmade.
Boris hade också ett varmt hjärta till Bottenviken. Med sin 80 år gamla koster, med röda segel, skildrade han människornas liv vid ett både kargt och varmt hav, ur olika aspekter. Projektet Mare Botnicum pågick under 20 år och den vackra boken om familjens båt Måsen blev Föreningen Nordens årsbok 2006.
Vi som har haft förmånen att ha Boris i vår vänkrets de senaste 50 åren, känner att det är en ynnest och Boris förhållningssätt till livet har varit ett riktmärke för oss i våra värv som journalister, forskare och naturskyddare.