Vi åker till Luleå för att jobba med Monica. En av alla gånger. Jag känner hur axlarna åker ner och andningen blir lugn. Det är något som händer med en, bara av att träffa Monica. Hennes smittande skratt, trygga stämma och varma, nyfikna blick. Känslan av att allt kommer att ordna sig.
När jag nås av beskedet om Monicas bortgång är känslan av förlust så total. En lysande stjärna som försvinner, ett ljus i så många människors liv. Hur ska vi klara oss nu? Monica var en syster i musiken, i lusten att mötas via musiken. Monica hade en enastående förmåga att få människor att sjunga tillsammans. Hennes svängiga pianokomp och energifyllda tillrop fick alla att dras med. Och denna förmåga var verkligen någonting. En ekvilibrist i denna genre.
Monica var tidig med att bilda sin Luleå Internationella kör som ville erbjuda en plattform för möten mellan människor med olika kulturell bakgrund. Den grupp av människor som samlades kring Monica blev som en stor familj där musiken blev en mötesplats.
Monica ringde mig för många år sedan och sa "vi måste göra något med alla berättelser som de här människorna har med sig". Och efter en tid kunde arbetet börja som ledde fram till vår föreställning Här är hemma. Föreställningen byggde på texter och upplevelser som körens medlemmar delade med sig av och det blev otroligt starkt för alla oss som var med om processen som ledde fram till föreställningen som sedan spelades i Luleå och på andra ställen i Norrbotten och även i Stockholm.
Monica väjde aldrig för det svåra eller tunga. Hon hade erfarenheter i livet som gjorde att hon kunde gå rakt in i sorg och svårigheter utan att tveka. Lyssnade och var helt närvarande. Åh, en så fantastisk egenskap detta var. Det var denna empatiska förmåga och hennes brinn för musiken och lust att upptäcka nya klanger och rytmer som blev grunden för hennes otroliga arbete i Luleå med det som efter en nystart fick heta Världens Kör.
Det var inte bara en kör utan också en stor famn att finnas i. Det var förstås denna förmåga som också ledde till att hon ville göra den här världen bestående av så många människor, kulturer och språk mer begriplig och mindre avlägsen.
Ur denna övertygelse skapades Singing People Together, en festival i Luleå och Norrbotten dit hennes vänner och kollegor från Kapstaden i Sydafrika, Haiti, New Orleans och Palestina kom för att dela med sig av sina sånger men också lära sig nya sånger. Singing People Together-festivalen blev en fortsättning på ett långt engagemang för Sydafrika som för Monica startade med att hon sjöng med Anders Nyberg och därefter inledde ett långvarigt utbyte mellan estetgymnasiet i Luleå, där Monica jobbade med körsång, och några skolor i Kapstaden.
Monica har skrivit mycket fin körmusik och är kanske mest känd för trallen Kom! som hon skrev i ett dramatiskt skede i sitt liv. Låt oss hylla henne genom att gå i hennes fotspår! Det är en utmaning då vår tid präglas av effektivitet, krasshet, girighet och egoism. Monicas väg är motståndet mot detta. Hon tog sig all tid som krävs för att lyssna och möta den andre utan tanke på egen vinning och framgång.
Monicas oväntade och sorgliga bortgång tas emot med bestörtning runt om i världen och hennes betydelse för så många människor blir synligt. Sångaren och musikern Sanba Zao i Haiti skriver: "Vi har förlorat en sjungande drottning, men hon dör inte. Hennes själ och hennes verk lever vidare genom alla unga människor som har sjungit med henne. Vi glömmer aldrig Monica."