Vår vän och kollega, Lars Norberg, före detta ambassadör, Stockholm, har avlidit i en ålder av 86 år. Närmast anhöriga är hustrun Marika Fahlén, sönerna Fredrik och Nicke, och dottern Anna med familjer.
Lars var en ovanlig person. Han var inte bara en diplomat med unik insikt i både nationella och internationella frågor.
Han var också en lysande skribent. Under namnet Udtja Lasse skrev han vackra och färgstarka berättelser om sin barndom och livet i Lappmarken, som vittnar om hans genuina engagemang för landet och folket i norr och hans kärlek till naturen.
Hans uppväxt i Lappmarken förblev en ledstjärna i hans yrkesliv. Han var ordförande för svenska delegationen i de norsk-svenska renbetesförhandlingarna, ett uppdrag han tvingades lämna på grund av sin kritik av att den svenska och norska staten inte levde upp till sina åtaganden.
I sin skrift ”Jag begravde mitt hjärta i Udtjajaure” utvecklade han sin syn på den svenska statens sätt att åsidosätta både nationella åtaganden och internationella förpliktelser mot den samiska befolkningen.
Lars hade också ett djupt engagemang i avgörande världsfrågor, inte minst nedrustningsfrågan, där han som svensk nedrustningsambassadör gjorde stora insatser för svensk utrikespolitik.
Vad som framför allt kännetecknade Lars var hans integritet, självständighet och rakryggade hållning. En människa av ett slag som det finns alldeles för få av.
Bland kollegor var han känd som en god yrkesman – eftertänksam, omdömesgill, ofta rentav visionär. Han kunde sortera bort det som var oviktigt och ovidkommande. Det gav honom kraft att fokusera på det väsentliga och det långsiktiga.
Han hade förmågan att delegera ansvar och uppgifter till medarbetare, tack vare att han bottnade i sin personliga självtillit, som han lyckades förena med en avväpnande ödmjukhet. Det gjorde honom till en inspirerande och omtyckt chef.
Lars hade inget utrymme för tjafs. Typiskt för honom var när han som delegationschef i en lång konferens överlät sin tjänstebil åt medarbetarna. Trött på deras gräl om vem som skulle åka vart sade han: Ta över bilen ni, jag tar cykeln!
Lars hade ett hemligt knep för att hushålla med krafterna. Efter lunch låste han in sig på sitt tjänsterum och lade sig över skrivbordet för att vila. För att inte försova sig höll han sin nyckelknippa i handen utanför bordet. När han somnat släppte greppet om knippan, som dunsade ned på golvet och väckte honom, klar i huvudet för eftermiddagens arbete.
Vi som hade förmånen att få träffa och arbeta nära Lars minns hans varma humor, mänskliga generositet och hans sinne för livets väsentligheter. Han lämnar ett stort tomrum efter sig.