Ambassadören Lars Norberg, Stockholm, har som vi tidigare gått bort, 86 år gammal. Han sörjes närmast av hustrun Marika och barnen Fredrik, Nicke och Anna med familjer.
Lars föddes i Varjisträsk inom Udtjas samebys område i Jokkmokks kommun. Uppväxten där skulle ge upphov till hans livslånga engagemang för samernas rättigheter.
Med en jur.kand. och tingstjänstgöring i Gällivare i bagaget anställdes Lars som attaché i UD 1964. Efter tjänstgöring i New York, Tunis och Stockholm utsågs han till ambassadråd för nedrustningsfrågor i Genève 1977. När ESK, numera OSSE, fick ökad vikt i svensk utrikespolitik i början av 1990-talet, var Lars instrumentell i utformandet av den svenska ESK-politiken. Som enhetschef på den politiska avdelningen, och senare som ambassadör vid de internationella organisationerna i Genève, gav han styrka och stadga åt svensk politik i förhandlingarna om nedrustning och rustningskontroll.
Under åren 1984 – 88 var Lars ambassadör i Zimbabwe. År 2001 utsågs han till chef för EU:s övervakningsstyrka på Balkan och senare samma år till ordförande i Makedoniens kommission om kidnappade personer.
År 2003 valdes Lars till ordförande i den svenska renbetesdelegationen som skulle omförhandla 1972 års renbeteskonvention med Norge. Förhandlingarna blev resultatlösa och avslutades 2005. Lars tvingades lämna sitt uppdrag. Hans strävan att nå en lösning som bättre tillgodosåg samernas intressen hade gjort honom politiskt obekväm. Han kritiserade därefter såväl svenska som norska officiella attityder i renbetesfrågan. Hans kritik och engagemang kom till slagkraftigt uttryck i boken Begrav mitt hjärta vid Udtjajaure (2007), som gavs ut under pseudonymen Udtja Lasse.
Lars gav även ut den litterära skrönan Lieber Olof, en upphittad historia, som med sin giftiga verklighetsanknytning till svensk diplomati väckt både skratt och oro.
Det är svårt att tänka sig en mer genuin personlighet än Lars. Han bottnade tryggt i sig själv och sin norrländska bakgrund. Han sade alltid vad han tyckte, på ett lågmält sätt som gjorde starkt intryck. Bakom hans kluriga småleende fanns djupa insikter i tillvarons absurditeter och glädjeämnen. Som diplomat var han noggrann och direkt och gick alltid rakt på det kritiska problemet. Kombinerat med hans försynta framtoning resulterade detta ofta i intressanta reaktioner från höga utländska företrädare.
Vi UD-kollegor satte stort värde på Lars medmänsklighet, engagemang, självständighet, jordnära realism och sinne för humor. Vi kommer att sakna honom.