Vår vän Kristina Johansson i Boden har för en tid sedan lämnat vårt liv på jorden. Tapper, oförändrad, vänlig in till sin sista dag. Sedan hennes söner flugit söderut (som fallet ofta är här i norr), så klev Kristina ut i yrkeslivet som undergörande undersköterska på Bodens lasarett. Där var hon änglavakt för svårt sjuka, flink och förekommande i patienternas alla göranden ; vården blev hennes kall. En artikel om hennes gärning fanns införd (på hennes namnsdag) i Norrbottens-Kuriren den 24 juli, 2002.
Sedan Kristina blivit änka för några år sedan, så blev växthuset hennes största passion, från tidig vår till sen höst. Man kan säga att hon vandrade den smala vägen; hennes oftast beträdda stig blev den upptrampade gången mellan altanen och växthuset. Där tillbringade hon många av dagens timmar, med att ansa, nära och vårda. Och hon delade gärna med sig av växthusets håvor ; tomater, chiliväxter, gurkor och frilandets purjo blev ofta besökarnas färdkost
Nu står växthuset öde. Kristina kan inte längre gå dit. Hon finns inte mer. Men vi som hade förmånen att få följa henne på de sista stegen, skulle vilja hylla henne med att, som Ulf Peder Olrog, utbrista : “Till Kristina för trumpet och änglakör!”