Kid-Benny eller Kidden som de flesta tilltalade honom föddes den 22 juni 1956, som enda barnet till föräldrarna Svea och Henning Eriksson.
De kom att bosätta sig i Messaure, Byn som försvann, när han var två år. Där lekte han med grannpojkarna som också hade denna byggarbetsplats som sin lekpark. De byggde nämligen sina egna små hus, vattenrallarna, egnahem kallades de.
Pappa Henning var som sagt Vattenfallare och mamma Svea hemmafru som var vanligt på den tiden. Hon var en hejare på att sticka och deras hem präglades av god stämning och härliga skratt. Ett hem som vi när vi blev tonåringar hade som fritidsgård, där alla var välkomna att sitta ner och prata i lättsam ton, över alla åldersgränser. Ibland fanns ingen stol kvar, då satt man på golvet i det lilla köket helt enkelt. Ibland var det festligt, då bjöds vi på ett glas med lite glass i botten, över den hälldes lite hemkokt röd saft och avslutades med kallt vichyvatten som förvarades i källaren då det inte fanns något kylskåp i huset.
Somrarna tillbringades ofta nere i Jämtland och Ångermanland hos mor och farföräldrarna, där även kusinerna fanns, vilket var vanligt för oss som växte upp i Messaure. Många av oss hade en eller båda föräldrarna långt bortifrån. Detta pga av att Vattenrallarna flyttade med jobben, från ett bygge till nästa hela tiden och ingen så att säga var från byn. Den var ju konstgjord och skulle bara vara medans bygget av den stora dammen och kraftverket färdigställdes.
Kid-Benny må varit enda barnet men ensam var han bara om han själv valde det, han var alltid en i gänget. Genom sin varma personlighet och sitt goda skratt hade han många vänner.
Kid-Benny gjorde lumpen i Boden och jobbade sen kvar ett tag inom Försvarsmakten. Föräldrarna sålde det lilla huset när pappa Henning fick pension och flyttade till Sollefteå, det gjorde även Kid-Benny för några år, innan han sen återvände, blev Vattenfall och bygden trogen resten av sitt liv
Sitt sociala nätverk byggde han genom sina intressen, skidåkning, löpning, skog och jakt, då framför allt med sina egna hundar, den sista som han kallade Snuttan var med honom då han för gott somnade in.
Han hade egen uppfödning av rasen Finsk spets, kennelnamnet var Nautasvardos. Den hundrasen blev han introducerad i under en jaktresa i Alaska som var en dröm han såg till att uppfylla. Ett gigantiskt älghorn tronar på väggen där hemma som ett minne från den resan.
Att gå jaktprov och senare även själv vara jaktprovsdomare var ett av hans stora intressen, där han verkligen var duktig, uppskattad och ivrig på att följa hundarnas arbete. Många dagar varje höst använde han till det. Det värmer lite extra i hjärtat att veta att hans älskade hund kommit i rätta händer hos Mattias och Linda där hon har det så bra och att hennes avkommor kan komma att leva vidare som det var tänkt.
Andra drömmar var att springa maratontävlingar i världens stora städer, vilket han också gjorde.
Han var en bygdens man och hjälpte till där han behövdes, från allt med att dra ner stora bultar inför grundbygge, till att hugga ved, måla, röja skidspår för att sedan kunna dra spår på vintern m.m. Detta gjorde han på senare år då han var ledig, han slutade arbeta tidigt, som 54 åring, vilket han valde att göra för att kunna ägna sig åt det han själv ville, och sina hundar på heltid. Något han aldrig ångrade och som jag i skrivande stund är glad att han gjorde. Då fick han många år till just det han önskade mest av allt. Hade han fortsatt jobba till 65 hade han inte hunnit med något alls.
Kid-Benny levde sitt liv precis som han ville, skogen, naturen var det bästa, men även hans välskötta jordgubbsland med de godaste gubbarna, som han smaskande åt med god aptit var en glädjekälla.
Kollegorna på jobbet hos Vattenfall uppskattade honom och särskilt roligt hade de yngre då de visade honom klipp från Youtube. Ingen kunde skratta och bryta ihop som Kidden.
Att gå på bio med honom var ett äventyr i sig, särskilt om det var en komedi.
Det är väldigt många som varit vänner med Kidden och vi är ett litet gäng som haft honom väldigt kär under lång tid, redan sedan barnsben och tidiga tonår.
Alla bär vi på våra egna minnen från alla år. Det kan vara från motorcykelsemestern där tokiga saker hände, som skalbaggar i sovsäcken och borttappade plånböcker, eller på vandringsleden i Muddus där det plötsligt låg en kropp i en stor myr och bara stövlarna stack upp. Det visade sig senare att det dock bara var just ett par stora gummistövlar. Eller när är han högg ved i Vaikijaur snabbare än en maskin, eller när vi spelade spel till långt in på natten , eller när han plockade för mycket hjortron och delade ut överskottet till en vän. Detta gjorde han även med de fåglar han sköt, många jultjädrar har vi åtnjutit.
Att sitta och berätta jobbhistorier, jakthistorier ja allt mellan himmel och jord var alltid en upplevelse. Vid sådana tillfällen bröt han ihop vår käre Kidden, av skratt så tårarna rann.
Något han var duktig på var att hålla kontakten via telefon med nära och kära, och samtalen kunde vara i timmar.
Rutiner var viktiga för honom, och det är inte många som lyckats bjuda honom på middag en fredag. Då vred han på sig och blev besvärad. Han hade sin egen rutin på fredagar och den gick sällan att bryta som sagt, den att beställa pizza efter städ, träning och bastu med gubbarna. Han har numer en egen pizza uppkallad efter sig på restaurangen.
Vi saknar dig vår käre vän Kid-Benny men du finns med oss för alltid i våra hjärtan och i minnet. Till sommaren när vi träffas som vi brukar hos Maria i Vaikijaur kommer du att fattas oss men genom alla samtal och skratt är du med oss även om stolen är tom.
Efter så många år så finns det oändligt med minnen och en del vill man ha kvar bara för sig själv.
Vi som Minns och Saknar Vår Älskade Vän är