Kerstin Määttä har avlidit i en ålder av 84 år.
Kerstin var född och uppvuxen i Vettasjärvi där hon föddes den 12 juni 1938. Föräldrar var mamma Hilma och pappa Oskar. Kerstin föddes som näst yngst i familjen som bestod av 11 barn. I Vettasjärvi under Kerstins uppväxt fanns där både skola, affär, post och bensinstation i byn, idag finns inget av det kvar.
Kerstin kom således att gå folkskola hemma i byn, sedan blev det hushållsskola. Hushållsskolorna utbildade många till att bli bra på att laga mat, därför var det inte så konstigt att Domänverket i Gällivare anställde Kerstin som kokerska.
Hos Domänverket träffade hon sedan Bertil Määttä, som också jobbade där. Kerstin och Bertil gifte sig 1958 och familjen flyttade till Bertils föräldrahem i Kuoksu. Familjen utökades med barnen Roger 1958, Bernt 1959 och Thomas 1960.
Kerstin var hemmafru och tog hand om barnen fram till skilsmässan 1972, därefter flyttade hon till Kiruna med oss barn. I Kiruna bodde hon ända fram till 2014. I samband med att hon fick hjärtproblem (hjärtflimmer och hjärtrusningar) sa hon skämtsamt ”I Kiruna kan man inte bo, där är det alldeles för backigt när man har lite hjärtproblem”. Kerstin flyttade därför till Örnäset i Luleå 2014, till en liten fin lägenhet på ett seniorboende.
Här trivdes hon väldigt bra, skapade nya kontakter och eftersom Kerstin var en social person som gillade att prata så hade hon lätt för att skapa kontakt. Kerstin var också en person med bestämda åsikter, hon visste vad hon ville, hade skinn på näsan och formade sitt liv så som hon ville ha det. Noggrann var hon också, hemmet var viktigt att hålla rent och hon var flitig som en myra, hade alltid något på gång. Ett citat från vår mormor som hon använde frekvent var ”Även om man inte är rik så finns det ingen anledning att ha smutsigt hemma, vattnet är gratis” och då syftades det på vattnet i sjön Vettasjärvi.
I Kiruna började hon arbeta på dåvarande Konsums styckningscentral. Arbetsuppgifterna bestod av packning, skivning, och prismärkning av olika charkuterivaror fram till den verksamheten lades ner 1975.
Nästa anställning blev hos LKAB 1976–1984 efter en malmbehandlingsutbildning som LKAB erbjöd. Hon arbetade i driftservice på finkrossverken och som industristädare på verkstad och förråd fram till att LKAB minskade på personal 1984, ett år då LKAB sa upp massor av personal, många fick sluta.
Därefter gick hon ett antal arbetsmarknadsåtgärder/utbildningar och hade kortare anställningar med olika karaktär inom sömnad, restaurangbranschen och även utbildning inom mineralletning fram till sin pensionering.
Kerstin hade många fritidsintressen som var kopplade till naturen, otaliga gånger har vi varit ute tidigt på våren när det började bli barmark, grillade korv och njöt av vårsolen. Bärplockning av alla de sorter, arbeta med blommor både i trädgård och inomhus, Kerstin hade gröna fingrar.
Hon gillade att pyssla och vara kreativ, hon gjorde vackra alster av naturmaterial som grenar, mossor, lavar, kottar och allt vad man kan nyttja från naturen.
Sömnad och handarbete var ett stort intresse, såsom olika broderier, stickning, vävning och virkning. Otaliga sockor och vantar har hon gjort till oss under vår uppväxt, många vackra dukar och broderier har hon lämnat kvar efter sig som fina minnen. Hon sa också åt oss att ”Den dag jag är borta kan ni kasta allt utom det jag gjort själv, det behåller ni”.
Barnbarnen Mats, Stefan, Jessika, Sofia, Anna och Milina har också fått ta del utav farmors stickade sockar.
Kerstin var en positiv, aktiv och flitig person, även när vi hade gjort något ”hyss” i yngre år kände man sig aldrig felaktigt eller orättvist behandlad, det var nog väl befogat med lite tillrättavisningar de gånger det hände.
Avslutningsvis var Kerstin även duktig på att baka och laga mat, och ”Morsans mat är ju bäst”.
De närmast sörjande är sönerna med familjer.