Samen och renskötaren Ingvar Larsson, Arvidsjaur, avled efter en veckas sjukdom den 14 oktober 2020, 91 år gammal.
Ingvar Larsson föddes den 22 juli 1929 i Östansjö inom skogssamebyn Västra Kikkejaur, Arvidsjaurs Kommun. Han var son till Wille Larsson, 1893-1944, och Ester Larsson, 1899-1970. Ingvar hade fem systrar, Tyra, Edla, Ina, Göta och Majlis och var själv den enda sonen i familjen.
Ingvars familj i Östansjö var renskötare och hade även kor och getter hemma på gården. De första fyra skolåren gick Ingvar i skola hemma i Östansjö. I klass 5 och 6 bodde han på skolhemmet i Arvidsjaur och kunde bara komma hem över helgerna var 2-3:e vecka. Under dessa två år hade han hemlängtan varje dag. När han vaknade på morgnarna öppnade han endast ett öga för att se vilka gardiner som hängde i fönstret. Om de var rödvit-randiga, var han på skolhemmet, om de var blommiga var han hemma.
Ingvar fick tidigt hjälpa till i hemmet. På sommaren följde han med sina föräldrar på myrslåttern. De slog gräs på myrarna för att djuren skulle få mat på vintern. Myrslåttern var ett tungt arbete, oftast var det varmt och svettigt och långt mellan grässtråna. Det tog tid att få ihop tillräckligt med hö till en hässja. På senhösten skar man fräken, ett sjöfoder som växte i sjön. Man stötte lien mot botten och ryckte så fräkenet gick av och kunde skördas.
Familjen tillbringade perioderna för kalvmärkning i sommarvistet Tjadnes, i väglöst land. Ingvar hade tidiga minnen från somrarna i vistet. Alla var med, även mor- och farföräldrarna. Det var 10 km att vandra från landsvägen. Säckarna med mat var tunga och de stannade längs vägen för att vila och äta. Det var alltid med stor glädje de närmade sig kåtorna i Tjadnes. Tiderna i sommarvistet under kalvmärkningen upplevde han som de lyckligaste och bästa i sitt liv, även som gammal. Veckorna i Tjadnes var viktiga och arbetsamma men ändå så rogivande.
När Ingvar år 1942 var 13 år, slutade han skolan, ”blev fullväxt" och började arbeta i renskogen vilket han fortsatte med livet ut. Som ung fick Ingvar ofta höra av gamlingarna vid eldstaden, att renskötararbetet och den samiska kulturen skulle upphöra med dem och att de skulle bli de sista renskötarna, den sista generationen samer.
Ingvar gifte sig 1953 med Lisa Larsson f. Stenberg, 1929-2009, från Strömudden, Västra Kikkejaur skogssameby. Hon var dotter till samen Nils Petter Stenberg, 1881-1963, Araksuolo. Parets son Peder gick bort alldeles för tidigt år 2006. Lisa var sjuklig och rullstolsburen i många år. Ingvar vårdade henne och han blev hennes stora stöd i livet.
Ingvar var intresserad av samhällsfrågor. Tillsammans med hustrun Lisa engagerade de sig aktivt i samiska frågor som alltid fanns närvarande i hemmet och bland deras vänner. Under flera decennier satt han som samebyn Västra Kikkejaurs ordförande. Där kunde han föra samebyns talan mot bland annat stat och kommun, dåvarande Domänverket och andra skogsbolag. Han var aktiv i Arvidsjaurs sameförening, han var mån om det samiska språket och mentor och vägvisare för många. Tillsammans med Lars Stenberg, blev han 2013 utsedd till årets Vägvisare, ett pris som går till en person, personer, förening eller organisation som gjort insatser av betydelse för det umesamiska språket och/eller den skogsamiska kulturen/näringen i Arvidsjaurs Kommun.
Ingvar var väl känd utanför den egna samebyn och inom samiska kretsar. Han blev respekterad för sina yrkeskunskaper om djur, skog och mark, kunskaper han tog till sig redan från barnsben. Hans uttryckte att när han var ung, var ett par bra skidor och en bra hund det viktigaste en renskötare ägde! Det vardagliga lärandet och intresset för naturen, sommar som vinter, är en stor del av renskötararbetet och Ingvars naturkunskaper blev en stor del av honom. Han vistades så gott som dagligen ute i naturen i arbetet med renarna och deltog i renskötseln även under sin sista sommar 2020.
Ingvar blev omtalad som en stor renmärkeskännare. Träffade han på en ren i skogen såg han direkt på dess märke i öronen vem renens ägare var.
Ingvar kunde under sin levnad dagligen följa naturens förändringar på nära håll. Han såg samernas förändrade levnadsförhållanden som en av följderna av de miljöförstöringar vi har idag.
Den skogssamiska förkämpen från Araksuolo, Arvidsjaur, Karin Stenberg, skrev 1920 tillsammans med författaren Valdemar Lindholm boken Dat läh mijen situd - Det är vår vilja, med undertiteln En vädjan till den svenska nationen från samefolket. Boken var en epokgörande politisk kampskrift om den skogssamiska situationen i Sverige.
Som en uppföljning av Karin Stenbergs bok från 1920 har Umeå Universitet givit ut jubileumsantologin Skogssamisk vilja som beskriver den skogssamiska utvecklingen under de senaste 100 åren genom ett flertal medförfattare. Ingvar medverkade med ett kapitel i jubileumsantologin som utkom hösten 2020, en vecka efter hans bortgång.
Ingvar berättade i jubileumsboken om de förändringar han iakttagit under sin livstid vad gäller renskötseln, skogsbruk och miljöförstöring. Han menade att genom historien har samerna skött sina renar i samklang med naturen. Ingvar uttryckte kritik mot det nutida skogsbruket men trodde samtidigt att det i en framtid finns hopp om miljön, skogen, marken och renskötseln när dagens människor blir alltmer upplysta och får kunskap om hur skogen kan och måste skötas bättre. Ingvar fortsatte att med stolthet tro på den samiska kulturen och samernas yrkeskunnande och hans vilja var att andra också skulle göra det och arbetar därefter!
Ingvar sörjes närmast av barnbarnet Stina, systern Majlis, övrig släkt och ett stort antal arbetskamrater och vänner. Han har nu lagt ner sin stav och många är vi som kan glädjas över att ha fått lära känna denne positive, vänlige, kloke, ödmjuke och yrkeskunnige man med de stora livserfarenheterna.
Lars Stenberg, Lena Lindgren, Mariann Lörstrand Blind