Textillärare Ingrid Rosén, Umeå, har avlidit 86 år gammal. Närmast anhöriga är Åsa, Ylva och Jan.
Vår mamma föddes Fahlgren och upplevde barnaåren i Visby där hon bodde sex år under krigsåren. Så småningom hamnade hennes familj i Umeå. Som tonåring tillbringade mamma mycket tid i K4-stallet hos hästarna där dressyr blev hennes ridsportsgren.
Hon utbildade sig till textillärare och tjänstgjorde i skolans värld fram till sin pension så när som på några år då hon drev företaget Umeå reklam tillsammans med sin yngre bror Sven. Från hennes äldre bror Gunnar har vi fått höra att hon som textillärare prisades för sin handledning och ständiga förnyelse i undervisningen. Hon berättade även själv för oss syskon om hur pojkarna hellre valde hennes ämne syslöjd istället för träslöjd.
Mamma tyckte om att vistas i skog och mark. Tillsammans med vår pappa Ove introducerade de längdskidåkningen till oss syskon i tidiga barnaår. Hon var aktiv inom Friluftsfrämjandet och arbetade under några år som ordförande för Umeå lokalsektion.
Hon vurmade särskilt för samiskt hantverk vilket hennes hem vittnar om. Utsökta bruksföremål i renhorn och björkträ samsas med hennes egna tennbroderier och arbeten i garvat läder. De hembakade havreflarnen låg alltid vackert upplagda i egenhändigt flätade näverkorgar. Alla vi tre syskon värdesatte mycket samtalen kring hennes köksbord. Det var vardagligt småprat blandat med samhälls-, natur- och kulturfrågor.
Mamma ägnade alltid ett par sommarveckor till att vandra i den svenska vildmarken. Hon berättade gärna om sina fjällmarscher, och om hur hon övernattade på liggunderlag med endast en presenning över sig. Sedan hennes stora kärlek Lars Henrik Gunnare gjort entré i hennes liv förlängdes vistelserna i norr. Presenningen byttes ut mot stugor i Luvos, Puollemåive, Parka och Staloluokta. Hon tog aktiv del i Lars Henriks dagliga renskötselarbete, inom Tuorpon sameby, Jokkmokk. Tack vare honom fick hon lära sig om renskötsel, om samernas åtta årstider samt baka glödkakor, sy kolt, orientera i terräng utan kompass och karta.
Vår älskade mamma lärde oss kärleken till naturen, människorna och livet självt. Hon lärde oss att se storheten i det lilla livet, i vardagen och i närmiljön, samtidigt som hon uppmuntrade oss att fara ut i vida världen för att lära om andra länder och kulturer. Vetgirigheten var hennes starka drivkraft.
Trots att hennes sista månader kantades av tunga händelser fortsatte hennes tankar och handlingar vara framåtriktade. I november omkom Lars Henrik i en skoterolycka när han var i renskogen, sedan försvann hennes syn, och så la sig covid-19 som ett täcke över hennes tillvaro. In i det sista har hennes kära vänner ringt henne, tagit med henne ut på promenad och genomfört fikastunder utomhus, på säkert coronaavstånd.
Den bild som dröjer sig kvar på näthinnan är den när mamma förbereder gott kokkaffe på järnspisen i hennes och Lars Henriks hus i Staloluokta – hennes plats på jorden.