Kickan, mor, syster, farmor, svägerska och faster har gått bort den 3 oktober i år. Hon var döpt Ingrid men hette alltid Kickan för oss. Redan som liten sa hennes pappa om henne att hon alltid var snäll, alltid en glad och lätt solstråle och så tycker vi att vi minns henne.
Född i Växjö den 28 juni 1942, uppväxt i Malmö, i Dals Rostock i Dalsland och i Sundsvall och sedan från 12 års ålder i Gällivare, som blev hennes hemplats på denna jorden.
Hon blev mycket, hon blev scout och scoutledare, hon blev Lotta i Lottakåren. Hon var intresserad av teknik och var den enda flickan som på den tiden gick i Mopedskola hos "Valter i Malmberget". Hon blev Gällivares första kvinnliga MC-knutte med sin Silverpil BD11 och körde MC ända till en olycka och kollision gjorde att hon slutade. Men hon körde bil bättre än vi bröder.
Trots romantiska tonårsböcker om sjuksköterskor i spännande miljöer och en läkarpappa valde hon läraryrket. Kickan utbildade sig till folkskolelärare på Seminariet i Luleå och arbetade först i Ullatti, sedan i Gällivare där hon blev både rektor och skolchef med tiden. Här fick hon också sina söner Mikael och Håkan och småningom lyckan att få barnbarnet Magdalena.
Vi bröder minns henne också för att hon under långa perioder, då vår mor var borta i sin sjukdom, kunde vara vår mamma och se till att vi skötte oss och hon tog tag i det praktiska i hemmet. Alltid tålig, hon orkade med vardagssysslorna vid sidan om skolarbetet.
Hennes anpassning till omgivningen var stor och vi upplevde henne aldrig som krävande. Tvärtom ofta, eller alltid, kunde det bli nästan komiskt med en följsamhet i dialekter: Hon tog ibland efter den hon pratade med. Kanske berodde det också på den vandring i dialekter uppväxten i olika delar av landet gett henne.
Stor var hennes stolthet och glädje över sitt deltagande i Rebeckalogen Nr 59 Laponica. Glädjen över Logemiljön var något hon även delade med sin far och sin äldre bror och stor var värmen hos henne när hon talade om sina systrar och de Läger Rebeccorna hade (vi oinitierade trodde länge att det var spartanska tältläger, med uppoffringar, ända tills vi blev bättre vetande och insåg att äta gott och dricka gott inte var förbjudet hos Odd Fellow och Rebeccor).
Småningom kom hennes många år med hennes cancersjukdom. Hennes bröstcancer som kom igen och igen, trots operationer, radiologi och cytostatikabehandlingar. Hennes tro på bättring föreföll aldrig svikta, någon oro visade hon inte, inte ens mot oss, hennes bröder, aldrig uppvisade hon ångest eller rädsla utan bara en ledsnad över att det inte gick över.
Men till sist har hon nu fått ge upp. Kampen är över. Hon slutade stilla sitt liv på kvällen klockan 23 den 3 oktober i år. Hon har lämnat oss och gått bort ur våra liv, men som hon brukade säga, vi ses i Nangijala.