Professor Ingemar Wörlund, Östersund, har hastigt avlidit I en ålder av 64 år. Han sörjs närmast av sin livskamrat Karin Rylenius, barnen, Anna, Tomas och Rickard, samt syskon.
Ingemar växte upp i en gruvarbetarfamilj i Kiruna. Visst var Ingemars resa från Kiruna också en klassresa. De resorna är ofta koketterande, särskilt de som gjordes under välfärdssamhällets gynnsamma villkor. Ingemar ledsagades på järnvägen söderut närmast av norrbottnisk självironi. Då hade resor, inklusive det långa uppehållet i Boden under kalla krigets år, dessutom öppna(re) ideologiska horisonter. Att under värnplikten engagera sig i försvarsvänlig vänsterpolitik var i linje med hans husorgan, FIB/Kulturfront.
I Umeå blev det statsvetenskap och vinterkvällar på terminalrummet med datakörningar. Doktorsavhandlingen kom 1990. Den har titeln Kampen om det ideologiska rummet och utreder det svenska socialdemokratiska partiets regionala väljarstöd under mellankrigstiden mot bakgrund av partiorganisationens lokala kontexter. Idag är den forskningen aktuell igen när insikten återvänder att väljare faktiskt lever och verkar "någonstans," inte bara i sociala (och gammaldags) medias fantasivärld. "Röster räknas och rötter avgör," för att travestera den tes som är valforskningens fundament. Här läggs grunden för Ingemars utveckling – från flitig och pålitlig projektmedarbetare till mogen och självständig ung forskare.
Ingemar började arbeta vid Högskolan i Östersund (numera Mittuniversitetet) redan i början av 1990-talet och verkade där intill sin pensionering hösten 2021. Under sin tid som lektor och sedermera professor i statsvetenskap fortsatte han sin forskning som främst hade fokus på politiska partier. Ingemar var även verksam som prefekt och ämnesföreträdare och var under en längre tid den som höll samman ämnet statsvetenskap i Östersund.
Ingemar var en mycket uppskattad kollega. Han var mycket social och knöt lätt kontakter. Han var lugn och trygg och gav sällan eller aldrig uttryck för frustration. Som exempel kan nämnas att han tog det med ro när det visade sig att köket misslyckats med huvudrätten vid hans disputationsmiddag. Vi, som hade förmånen att lära känna Ingemar närmare, är tacksamma för hans vänskap och saknar honom djupt.
För vänner till Ingemar från hans tid i Umeå och Östersund