My way – the high way
Mitt sätt – det bästa sättet!
Alla som kände Harald ler nog igenkännande åt de orden. Hans sätt att göra saker var enligt honom inte bara det bästa utan också det enda sättet, vare sig det gällde att lägga golv i en bastu eller att koka älgköttsoppa. Hans sätt tog visserligen tid – men bastugolvet blev perfekt med millimeterpassning och köttsoppan blev supergod och mustig.
Harald växte upp vid Kalixälven i den lilla byn Stråkan i Överkalix. Som nummer åtta i en syskonskara på elva fick han tidigt lära sig att livets mynt har två sidor. Redan i tidig ålder blev naturen hans andra hem, där harjakt med ekande hundskall en frostig och klar höstmorgon eller att vittja en pata ute i älven en tidig sommarmorgon, där fångsten ofta bestod laxar på upp mot 10 kilo eller att hitta en myr full av doftande, gula hjortron var lycka för honom. En annan av livets höjdpunkter var älgjakten, inte bara för spänningen utan också för gemenskapen och tillhörigheten i jaktlaget. Att en tidig septembermorgon med krispig kylig luft, frosttäcke och dimslöjor sitta med sina jaktkamrater kring en sprakande lägereld i en skog färgad av rödgula höstlöv var en återkommande och efterlängtad höjdpunkt för honom i nästan 60 års tid. Trots sin svåra sjukdom och sina smärtor deltog han i älgjakten hösten 2021. Den blev hans sista.
Som 17-åring jobbade Harald i skogen på vintrarna och som så många andra Överkalixbor vid Vassholmens skiljeställ på somrarna, där han för övrigt träffade Elsy som blev hans livskamrat under 57 år. Under sin tid i arbetslivet arbetade han bland annat som svetsare/reparatör vid ASSI, NJA, Albin-Pannan och NB-rör och sedermera som utbildningskonsult ITU /svets vid AMU-Center i Kalix och som tekniker vid Luleå Tekniska Universitet.
År 2002, vid 59 års ålder, råkade Harald ut för en arbetsplatsolycka som nästan kostade honom livet och gjorde att han inte längre kunde arbeta. Saknaden av det sociala livet som det innebar att ha arbetskamrater blev stor, men han hade fortfarande många anhöriga och vänner som han träffade och höll kontakt med.
Som en röd tråd genom hela hans liv gick omsorgen, oron, stoltheten, kärleken och glädjen över barnen och barnbarnen med sina respektive, liksom även kärleken till barndomshemmet i Stråkan (där vädret enligt Harald alltid var ”fint” även om det regnade småspik). När det gällde praktiska saker var han en skicklig allkonstnär som alltid var beredd att ställa upp när någon behövde hjälp med något.
Harald tillhörde också under många år Hemvärnet och var flera gånger ner till Stockholm på Högvakten. En annan av årets höjdpunkter under flera decennier var de årliga skid- och pimpelresorna i april/maj till Hemavan tillsammans med svågern Nisse och svägerskan Ingalill, där de vita vidderna på högfjället eller på Umasjö, förutom solbränna och fiskelycka gav ro i själen.
Harald, så länge vi lever och minns kommer vi att älska och sakna dig, men i stället för att varje julafton i Risön, varje midsommar i Vinnäset eller varje sommarsemester i Mattholmen säga ”tänk om Harald fått vara med nu” ska säga ”tänk att Harald fick vara med om detta”.