Vår bror föddes i Luleå i juni 1949 som andra barn till Kirsti och Bo Rinander. Uppväxten på Edeforsgatan, lasarettsområdet och Lulsundet präglades av äventyr i sällskap av syskon, kusiner och vänner och skolkamrater på Västra skolan, Bergviksskolan och Läroverket.
Det musicerades mycket i hemmet och Hans intresse för musik visade sig snart och han utvecklade sin förmåga på egen hand och tillsammans med vänner på flera instrument. Han spelade gitarr, bas, piano och under musikkårens vingar utvecklades saxofonen till hans huvudinstrument.
Under 60-talets popbandsvåg blev Hans en självklar medlem bland annat i banden Moxie och Ålen&CO. Snart blev Hans även engagerad i musikrörelsen och var med vid bildandet av Anton Swedbergs swänggäng 1972. Ur detta musikkollektiv bildades även flera andra konstellationer och Hans blev en del av Norrbottens Järn och ägnade sig under ett par år i stort sett helt åt musiken med turnéer och skivinspelningar. Sällan följde Hans noter, självlärd på många instrument och lyhörd för musikens skiftningar. Det egna musicerandet avslutades med några år med det som blev Con Brio Big Band.
Parallellt med musiken, drog Hans vidare till Lund för studier vid Lunds Universitet där han läste till förvaltningssocionom. Efter studierna återvände Hans till Luleå för arbete och blev därefter hemorten trogen under hela livet. Sportintresset var också stort, han spelade handboll under studietiden i Lund, senare mest fotboll bland annat många hårda matcher med Antons korplag på grusplanen vid Färjeläget.
Under sitt yrkesliv var Hans verksam på Komrev där han arbetade under merparten av sitt yrkesliv om än under flera hattar, de sista åren PWC. Drivkraften för Hans låg i att hitta möjliga förbättringar genom sin roll som verksamhetsrevisor och utredare främst riktat mot landstinget och sjukvården i Norrbotten. De många gånger pressade tidsplanerna och seriösa uppdragen varvades med humor och spratt och Hans blev en omtyckt vän och kollega till de genom åren många arbetskamraterna.
Många var de roliga historier, lustiga iakttagelser och kommentarer som Hans bidrog med och humorn fanns alltid nära till hands, även i de stunder som inte alltid var glada. Den omtanke som Hans visade sina nära och familjen var mycket stor, inte minst stöttade han våra föräldrar under många år då de med stigande ålder behövde alltmer hjälp. Vi är många som har svårt att förstå att det nu är slut med historier och underfundigheter och berättelser från förr och nu. Hans fattas oss.