Hanna Maria Rehnstedt (född Uusitalo) har stilla somnat in i en ålder av 94 år. Närmast anhöriga är barn och barnbarn. Hon är djupt sörjd och saknad av släkt och vänner.
Hanna föddes året 1925 i byn Lainio, 11 mil öster om Kiruna som ett av fem syskon. Hennes mor dog i TBC då hon var bara tio år gammal och fadern dog när hon var fjorton. Föräldrarnas tidiga död ledde till starka band i syskonskaran. Banden gällde även hembyn.
Hanna utbildade sig till småskollärarinna i Haparanda under femtiotalet. Hon kom att bli en mycket uppskattad lärarinna i Gällivare, Kiruna och Pajala kommuner. Hennes lärargärning är, för att citera en av hennes många elever, legendarisk. I motsats till den tidens bundna katederundervisning använde hon en egen metod, där hon mer såg till barnets förmåga och fantasi.
Hon gifte sig med Tore Rehnstedt år 1955 och flyttade därmed till Junosuando. Där fick hon tre bonusbarn från Tores tidigare giftermål och snart tre egna söner. Huset de byggde på Mäkitörmä i Junosuando kom att bli hennes fasta punkt i tillvaron.
Det var ansträngande dagar att först mjölka korna i ottan, sedan arbeta som lärarinna och därefter komma hem för att ta hand om den stora familjen och kvällsmjölkningen. Hanna hade ett oöverträffat rykte som spågumma. Redan som barn kunde vi se hennes berömdhet som siare när vi fick följa med på kaffekalas i början på femtiotalet i Lainio. Många är vi som kan vittna om hur hon kunde skåda in i framtiden i kaffesumpen. Det var förstås kokkaffe som gällde. Hennes popularitet blev med tiden så stor att den emellanåt kom att kännas som en belastning. Hon hade även förmågan att hjälpa till med att finna borttappade saker. Källaren i Mäkitörmä fylldes av sylt och andra presenter från tacksamma medmänniskor. Blomstergåvor fick gärna en ny mottagare. Då kunde de glädja flera enligt hennes devis ”Antajan kädestä ei loppu”.
Korsord var ett stort fritidsintresse. Flera anhöriga förvånades när de fick pris för ett korsord som Hanna dem ovetandes hade löst och skickat in i deras namn. Hon hade många och långa förtroliga samtal om korsordsproblem med brodern Kalle.
Hanna var en generös personlighet som hade en naturlig talang för att uttrycka sig i skrift, såväl i prosa som rimmad vers, på meänkieli och på svenska. Hon blev känd för att skriva mycket uppskattade och personnära minnesrunor till många begravningar. Hon var svårslagen som sagoberättare med sin verbala förmåga, sin rika fantasi och sinne för det mystiska och förtrollande.
Hanna var mycket givmild. Hon berikade syskonbarnen med julklappar även långt efter att de lämnat barnaåren. Hälsade man på henne i hemmet fick man ofta med sig ett minne från hennes rikliga gömmor. Syskonens familjer fick varje höst sitt potatisbehov tryggat med bästa mandelpotatis från Mäkitörmä.
Sina sista år bodde Hanna på äldreboendet Asphemmet i Junosuando där hon fick en god omsorg, ibland av sina tidigare elever.
Hanna var positiv, omtänksam, spirituell ofta med en humoristisk och välmenande replik på lut.
Vi minns vår sagomoster med stor tacksamhet och glädje.