Hanna Andersson blev 37 år. Under halva sitt liv, i 17 år, kämpade Hanna för sitt liv, för rätten att få finnas till. Vi föds alla till ett liv och förhoppningsvis får vi leva och vara den människa vi föds till.
Den här rätten borde vara självklar men är det inte. Hanna föddes som pojke och fick namnet Kent Snell, men hon förstod redan som liten att något inte stämde. Hon ville vara flicka, lekte mycket med sin syster och förstod snart att hon var född i fel kropp. Men någon könsutredning fick hon inte i Norrbotten och flyttade då till södra Sverige där utredning erbjöds. Hon fick lämna familj, vänner och kompisar. Det blev en jobbig och lång tid innan hennes utredning var klar och hon fick det slutgiltiga beskedet från Socialstyrelsen, 26 år gammal. Hon var nu en kvinna.
Vi minns Hanna som en glad tjej som älskade att spela på sina gitarrer. Det var när hon spelade på sin gitarr som hon var riktigt lycklig. Över 100 låtar hade hon hunnit komponera, låtar som vi nu inte längre får höra. Men hon hade även ett stort filmintresse och kunde ge filmrecensioner på många filmer.
Men där hon slog de flesta var när det gällde datorer. Hon skruvade ihop ett otal datorer, plockade ihop dem efter sitt eget huvud. Hon var således ett geni i både musik och datorer.
Men vi minns Hanna mest som en mycket generös, omtänksam dotter med ett stort hjärta, en syster som brydde sig om alla. Hon tog alltid parti för de svaga och förtryckta och försökte hjälpa dem hon kunde. Hon var en god kamrat och många var de som tydde sig till henne i förtroende.
Hanna påminner oss om att kropp och själ hänger ihop. Om själen mår dåligt far också kroppen illa. De sista månaderna i hennes liv var en ständig oro för sitt mående vilket ledde till hennes alltför tidiga bortgång. Hon borde ha fått leva. Hanna har lämnat oss alltför tidigt. Hanna saknas av familj, fyra syskon, släkt och vänner i Norrbotten och på Åland.