Gunhild Marie Renberg, Öjebyn, född Abrahamsson i Kronlund, Arjeplog, har stilla somnat in i en ålder av 89 år. Hon skulle ha fyllt 90 år om två månader.
Gunhild föddes och växte upp i väglöst land och var yngst i en syskonskara på tio barn. De senaste åren har bara hon och närmsta brodern Göte funnits kvar i livet och efter hans död var hon ensam kvar. I och med att Kronlund på den tiden saknade vägförbindelser kom hon att gå skola bland annat på elevhemmet i Arjeplog, där barnen bodde på internat under veckorna och bara återvände hem på helger och lov.
På skolhemmet bodde hon i en sovsal för flickor tillsammans med Gulli ”Gullan” Degermark, som kom att bli hennes bästa vän, en vänskap som höll livet igenom.
Under tidigt 50-tal fungerade Gunhild som ”pinnpojke” den sommar då vägen kom till byn och öppnade nya möjligheter för de boende. Hon mötte Ruben Renberg, mannen som kom att bli inte bara hennes äkta man utan också far till pojkarna Roland och Kjell, och flyttade till Suddesjaur där Ruben var sysselsatt med tungt skogsarbete för ett stort skogsbolag.
Under den tiden jobbade hon som kocka i ett huggarlag och hade då barnvagn med sig i kojan.
När mannen under 70-talet kom att skada sig så illa i arbetet att han inte kunde fortsätta att jobba i skogen flyttade makarna till Öjebyn. Gunhild utbildade sig till undersköterska och jobbade i vården – något hon fortsatte med ända fram till pensioneringen.
Ruben var dock sjuklig och kom att gå bort innan han hunnit fylla 50 år och Gunhild var ensam med pojkarna. Efter några år träffade hon dock Martin, en god och glad man hon tidigare lärt känna, och tycke uppstod. Martin kom att bli bonuspappa och farfar åt barnbarnen då de fick dryga 30 år tillsammans.
Gunhild har alltid varit öppen, godhjärtad och framför allt mån om de sina, hon har varit den stora tryggheten för både barn, barnbarn och andra släktingar och vänner, hennes dörr stod alltid öppen för den som ville eller behövde hälsa på. Ingen gick heller hungrig från besöket, ”även om det kanske inte alltid var så himla gott, men mätt blev man” som någon uttryckte saken.
Hon engagerade sig ideellt i många saker, bland annat byagemenskapen i hembyn Kronlund med omnejd där hon såg till att de fick en byagård, en timring som hon och en par andra idealister plockade ner i bitar där den stod i Koler och sedan fraktade till Myrås, där huset monterades upp stock för stock. Hon kom fortsatt att vara engagerad i Mullholms intresseförening till dess orken tröt på ålderns höst.
Inte bara mannen Ruben var sjuklig, äldsta sonen Roland kom att gå bort alldeles för tidigt och när även sambon Martin avled efter att de gjort en sista utlandsresa tillsammans med Kjell och hans hustru Gunnel var det som om hon gav upp – eller gav efter för sjukdom och trötthet.
De sista åren bodde Gunhild på Öjagårdens demensboende, hon trivdes bra men förstod aldrig varför hon skulle bo där. De traditionsenliga söndagmiddagarna hos Kjell och Gunnel deltog hon i nästan till det absoluta slutet och hon var glad och positiv in det sista.
Det är också så hennes anhöriga vill och kommer att minnas henne.