Docent Evert Karlsson, Uppsala bördig från Nattavaaraby, har avlidit 91 år gammal. Han sörjs av en syster, syskonbarn, släkt, vänner och forskarkollegor över hela världen.
Vi träffades på 1970-talet i Uppsala när jag doktorerade i medicinsk biokemi på stafylokocker och Evert i naturvetenskaplig biokemi på ormgifter. Evert blev en världsstjärna på ormgifter och särskilt nervgifter. Syftet var att studera nervgifternas struktur och funktion på nervsystemet för att komma på hur ormgifter kan motverkas och hur de kan användas för att förstå nervsystemet. Personligen håller jag hans isolering av acetylkolinreceptorn med kobragift från 1972 främst. Då fanns studenter, som var receptorförnekare, men Everts arbete konkretiserade ett tidigare abstrakt begrepp.
Evert var lite av levnadskonstnär och förde en asketisk livsföring utan bil, han cyklade. När hans cykel stulits för åttonde gången började han diskutera en cykeltjuvsfälla med kraftigt ormgift för att tjuven skulle hittas nära cykeln. Som tur var realiserades aldrig detta för jag tror han hade kunnat stryka med själv. Redan på 70-talet sparade han i aktier och läste tidningen Aktiespararen. Han motiverade det med att forskarjobbet var osäkert och otryggt, vilket var mitt i prick.
Evert var väldigt allmänbildad, och kunnig inom många områden men på ett gammeldags encyklopediskt sätt. Han citerade gärna Encyclopedia Brittanica, Der Spiegel och antika författare, som till exempel Plinius den äldre med sin Naturalis historia.
Han var en äventyrare av rang och företog många paddelturer i vildmarken i Kanada och USA på ibland 180 mil, 100 mils cykelturer och oräkneliga fjällturer. Han brassade verkligen på. Men det som nästan dödade honom var en grillad kyckling vars ben han fick i halsen. En docent körde honom i ilfart till akuten där benet plockades ut under narkos. Även som patient excellerade Evert och efter narkosen agerade han narkossköterska och kopplade ur droppet själv för att gå på toan.
På Everts institution fanns ett terrarium med en pytonorm. Jag gick dit för att titta när ormen skulle matas med en levande mus. Musen satt rädd i ett hörn medan ormen stirrade i det andra hörnet. Efter en halvtimme utan något hände sa Evert: Tänk om man skulle stirra på entrecoten lika länge. Skratt.
1989 arbetade jag i Vietnam och besökte i tjänsten det svenska pappersbruket i Bai Bang, som var Sveriges största och mest omstridda biståndsprojekt och som även Evert ofta gormade om. Han fick naturligtvis en glad hälsning från mig via vykort från hans favoritplats på jorden. Humoristen Evert uppskattade detta säkerligen.
Evert och jag bildade Nattavaara Biochemical Society med bara två medlemmar. Nu har tyvärr föreningen bara en medlem. Ingen är oersättlig heter det och det är nog sant, utom Evert. Det kommer aldrig finnas någon som han.