Eugenia Kero har avlidit i sitt hem i Boden i en ålder av 96 år. Eugenia var den näst yngsta i en stor barnaskara och föddes på Keikkala hemman i byn Pirttiniemi utanför Korpilombolo. Föräldrarna Isak och Hilda Rantapää var småbrukare och uppväxten präglades av knapphet, arbete från tidiga barnaår och föräldrarnas laestadianska religiositet. Som meänkieli-talande lärde sig Eugenia svenska i byskolan där hon också började arbeta i barnbespisningen 1943. Eugenia gifte sig 1947 med Kaleb Kero från grannbyn Ohtanajärvi och furir i Boden.
Tillsammans fick de två söner, Jan-Erik och Mats, under vilkas barndom Eugenia i likhet med många av tidens mödrar var hemmafru. En syssla som då var nog så arbetskrävande. Till mina tidiga minnen hör hur mor färdades med spark vintertid till tvätten vid gamla badhuset och sommartid tvättade i en stor vedeldad bunke ute på gården. Matlagning, inläggning, bärplockning, syltning, sömnad, stickning m.m. upptog naturligtvis också mycket tid. Ändå fann Eugenia alltid tid att läsa en god bok; det var Vilhelm Moberg, Jan Fridegård, Moa Martinsson, Sara Lidman och andra storheter som lästes och det på ett språk som inte var hennes modersmål. Eugenia hade sex års folkskola och några ekonomiska möjligheter till vidare studier hade inte funnits i småbrukarhemmet.
När barnen blivit större började Eugenia förvärvsarbeta som ekonomibiträde på pojkhem och med funktionshindrade. Maken Kaleb arbetade då som fortvaktmästare i Bodens Fästning. Även om inkomsterna var blygsamma så byggde makarna genom arbete och sparsamhet ett gott hem. Eugenia blev änka när maken Kaleb dog 1990 men bodde kvar i villan i Erikslund ända fram till sin bortgång. Skötsel av trädgård och potatisland, snöskottning, bärplockning och broderier gav henne utlopp för sin stora arbetskapacitet långt upp i åren. In i det sista behöll Eugenia också sitt intresse för samhällsutvecklingen och följde den trots allt mer försämrad syn.
För Eugenia var arbete, “göra rätt för sig och inte vara till besvär” ett rättesnöre genom livet. Men det fanns också plats för medkänsla och omsorg om dem som hade det sämre, inte minst i hennes arbete med funktionshindrade. För alla fanns det också plats för hennes vackra leende. Ännu några dagar före sin bortgång svarade hon läkaren: “Jag mår ganska bra” och log. Sådan var Eugenia.