En av mina bästa vänner har gått ur tiden; min svåger skogsmannen Erik Kero har lämnat jordelivet. Vi träffades för drygt sextio år sedan i Ohtanajärvi, där han växte upp längst bort i Kauharova med fyra syskon. Skåningen träffade tornedalingen; sjömannen träffade skogsmannen. Och vi blev genast goda vänner. Jag gifte mig med hans syster Nelly i juni - 65 och han gifte sig med sin Margit några månader senare.
Han och jag gjorde färder ut på myrarna i grannskapet, vi gjorde fisketurer, vi vandrade i fjällen och vi filosoferade över livet och dess mening. Och vi umgicks förstås även på hemmaplan.
I juli 1967 for vi till Siikavuopio och där lärde han mig att fiska bäckforell i vattendragen innanför Könkämäälven. Några dagar senare gick vi stigen till Rounala gamla kyrkplats, som återinvigdes av prästen i Karesuando. Efter kaffe och glödstekt bröd vandrade vi tillbaka mot Saarikoski vid älven i sällskap med bröderna Svante och William Snell. Den senare har skrivit den mäktiga Tornedalssången. Erik kände dem förstås och det böljade ett samtal på tornedalsfinska som jag inte greppade.
Runt tjugo år senare vandrade vi förbi det myggrika berget Silki och passerade världens vattensjukaste gungmyr på vägen mot fiske i Tavvaälven. Där kopplade vi av, lyssnade på tystnaden och fiskade.
Under flera år cyklade vi Midnattsolstrampens långdistans på femton mil strax efter midsommar. Ett av åren sa Erik i höjd med Vånnafjärden att vi skulle ta det lugnt den här gången, men strax efter kom ett gäng cyklister och körde om oss. Därefter buskörde vi till Karungi, tog till höger vid älven och for snabbt ner till siken vid Kukkolaforsen.
Vi vandrade med våra pojkar genom Lapporten då de var tolv respektive nio år, tog oss uppför mot Mårma, passerade Vistasvagge och Kaskasavagge, och vandrade förbi vid Tarfala ner mot Kebne fjällstation. En vandring för ”fjällrävar” stod det i handboken, som vi läste efteråt.
Han och jag gick från Saltoluokta till Rapadalen och satt länge på en höjd efter Kukkesvagge och undrade över det fantastiska landskapet: Finns detta verkligen?
Vi har trots avstånden träffats mycket genom åren och ventilerat alla härliga minnen med varandra. Och skrattat gott. Nu är den tiden förbi.
Jag saknar dig Erik. Vila i ro.