Minnesord Ella Stina Idivuoma Marklund

Ella Stina föddes på vinterlandet i Västerbotten våren 1940 och var enda kvarvarande barnet till Márjá Idivuoma (född Labba) och Per Gustavsson Idivuoma. Familjen bodde i Hemavan och Strimasund dit de hade tvångsförflyttats från Gárasavvon i början av 1930-talet. Efter att faderns bortgång 1946, satte mor Márjá renarna på tåget och flyttade norrut till Porjus, där hennes syskon bodde. 1949 blev Márjas bror Joná änkling. Han och systrarna uppfostrade sina barn tillsammans som syskon. Ella fick rollen som storasyster till tre små kusiner. 

Nu spenderade Ella sina somrar i sommarvistet Vájsáluokta och vintrarna i skogslandet kring Murjek och Porjus, men under resten av sitt liv skulle Ella komma att sakna barndomens backar kring Hemavan. Hon besökte dem flera gånger och vårdade minnet. 

Efter nomadskola gick Ella hushållsskola i Vittjärv och var elev vid Samernas Folkhögskola. Hon kom att arbeta inom arbetsterapi på olika platser i Sverige. En viktig tid i hennes liv var också en vävtutbildning på Sätergläntan i Dalarna. Ellas hem var prytt av hennes egenvävda alster. Hon vävde skoband till familjen och var en duktig berättare. Ella stod sin mor Márjá mycket nära. När modern gick bort var Ella bara 30 år. Sorgen blev stor och svår att bära. 

Ella var hörselskadad sedan barndomen vilket gjorde att hon engagerade sig i de hörselskadades situation. Under en kurs för hörselskadade i Skellefteå, träffade hon Evert Marklund, som hon gifte sig med 1980. De bodde tillsammans i Umeå och under den här tiden blev hon aktiv i Hörselskadades riksförbund. Under en period var hon ordförande i Umeåsektionen. 1991 gick Evert bort. Efter det bodde Ella ett tag i hembyn Porjus, men flyttade tillbaka till sina många sociala sammanhang och aktiviteter i Umeå. 

När hälsan blev sämre och synen svek, flyttade hon närmare släkten till Jåhkåmåhkke. En försämrad hörsel under hela livet begränsade inte Ella. Hon hittade ett socialt liv i den gemenskapen. Men när synen också började försvinna, blev hennes steg allt kortare och hon blev beroende av hjälp. Hon flyttade till trygghetsboendet Rosengården i Jåhkåmåhkke. Där hann hon bara bo ett år innan hon somnade in omgiven sina närmaste. 

Vi minns en godhjärtad kvinna omgiven av böcker, textilier och föremål hon sparat från ett rikt liv. Hon var lojal och full av kunskap om, och kärlek för de hon delade sina stigar med och vi är glada för att kunna föra vidare hennes minne. 

Vuoiŋŋas ráfis/Kristina, Nils Gustav och Per Stefan