Einar föddes 1932 i byn Ljusvattnet i Burträsk socken. Under barndomen bodde han där tillsammans med sin mamma Esther, sin syster Hildur (f. 1923) och sin bror Folke (f. 1937). Hans pappa hann han inte träffa då han dog av en hjärntumör på väg med häst och släde till lasarettet i Umeå.
Efter folkskolan gick han i lära för att bli skogsarbetare i Bäcksjön utanför Umeå. Ett jobberbjudande tog honom med tåg till Skåne där han jobbade med att plocka sockerbetor. Vid hemkomsten var det Rönnskärsverken i Skelleftehamn och Norrbottens Järn AB (NJA) som erbjöd arbetstillfällen, och valet föll på NJA i Luleå då det var en något säkrare arbetsplats och han samtidigt fick jobba med sina kusiner.
Einar berättade ofta om alla roliga äventyr och vänner i och kring Luleå där han bodde mellan 1952-1979. Utöver jobbet på järnverket så jobbade han även bl.a. som försäljare av kostymer, tunnbröd, svetsar och den nya uppfinningen förkläden i plast, som husmödrarna tydligen köpte utan hejd! Fritiden ägnades åt bilar och motorcyklar och förstås även musik, något som var ständigt närvarande i hans liv.
1964 träffade han den kvinna som kom att bli hans fru, Vappu från Viitasaari i mellersta Finland. Han började således studera finska när han körde travers på järnverket, och blev sedan en väldigt uppskattad del av den finska familjen. Tillsammans fick Einar och Vappu två barn, Anders (f. 1964) och Anja (f. 1965). 1979 flyttade familjen till Töre, och där bodde Einar till 2015 då han flyttade till Trygghetsboendet Duvan i Kalix. Där hade han många vänner och trivdes mycket bra.
Humor, omtanke om andra och kristen tro var något som präglade hans liv. Han var kyrkvärd i många år i Töre kyrka och företog sig diverse spelningar och sångstunder i alla dess former, oavsett om det var på ett äldreboende, pensionärsresa, begravning, kalas eller fikasstund på trygghetsboendet så ställde han alltid upp, och munspelet fanns alltid i jackfickan eller väskan.
Einar spelade mest munspel men behärskade flertalet instrument, t.ex. klarinett, dragspel, gitarr och piano. Han spelade även i flera band, släppte skivor i begränsad upplaga samt spelade och la upp musik på Youtube. Han var med på flertalet ABF-kurser, ibland i rollen som ledare och ibland som student i t.ex. engelska och akvarell. Resor var också ett stort glädjeämne för Einar, och han fick användning för engelskan han lärt sig på Cypern. Vi anhöriga saknar honom oerhört mycket, och det är extra tråkigt att det blev covid-19 som satte stopp för hans livsglädje, även om han själv var tacksam för att han ”klarat sig så länge” när hans vänner inte gjort det. Undertecknad är tacksam att få ha haft morfar med mig så länge, och att vi hade så mycket tid att umgås när jag var och jobbade på sjukhus i Norrbotten.