Edith Pehrson (född Sturk) avled i sitt hem i Boden den 5 september i en ålder av 94 år.
Edith föddes för tidigt i hemmet i Kannusjärvi nordväst om Övertorneå en novemberdag 1928. Sina första dygn tillbringade hon nerbäddad i fetvadd i en korg i eftervärmen i öppna spisen. I det lilla självförsörjande hemmet utan el och rinnande vatten växte hon upp med mor, far och åtta syskon. I huset välkomnades också vemhelst som passerade och behövde tak över huvudet. Edith återkom ofta med tacksamhet till vilken bra start hon hade fått på livet i ett kärleksfullt och rikt hem.
Barndomen blev dock kort. Vid 13 års ålder hade hon förlorat båda sina föräldrar. Barnaskaran skingrades, och som näst äldsta barn fick Edith klara sig själv. Hon drömde om universitetsstudier, men den realistiska vägen var att bli sjuksköterska, och Edith examinerades från seminariet i Umeå 1954 och vidareutbildade sig därefter till distriktssköterska. Det var ett yrkesval hon aldrig ångrade. Hon fick en stark identitet i yrket och trivdes med att jobba först i distriktet och senare i skolhälsovården. För många både barn och vuxna var hon kort och gott syster Edith. Yrket gav henne också ett systerskap och livslånga vänskaper med några av kollegorna.
Under tiden i distriktet i Lansjärv träffade hon reportern Carl Erik (sedermera chefredaktör på NSD) och hans son Magnus. Edith och Carl Erik satte bo i Boden och fick flickorna Karin och Kristina, och i början på 70-talet fick familjen tillskott i systersonen Patrik som liksom Edith tidigt hade förlorat sina biologiska föräldrar.
Hemmet på Vargvägen präglades av samhällsengagemang. Edith arbetade för social rättvisa och hade alltid omsorgen om andra som sitt främsta mål, både privat och i arbetet. Efter pensioneringen engagerade hon sig i Rädda Barnen, och paret öppnade med självklarhet sitt hem för en flykting som tillfälligt behövde en bostad. Nyfikenheten på människor och platser gjorde med tiden Edith till en berest människa. Den bästa platsen var ändå barndomshemmet i Kannusjärvi.
Edith var en vänsäll människa, och många är de vänner och släktingar som tillbringat glada stunder i stugan. Ingen gick hungrig från Ediths bord. Under alla år verkade Edith för att hålla ihop den skingrade syskonskaran, och hon skrev om det tidiga livet för att ge de syskon som var för små för att komma ihåg ett minne av familjens gemensamma år. Vi barn minns med tacksamhet och stolthet vår mamma för att hon stod upp för sig själv, för oss och för andra.