Den 30 november somnade Dora Isaksson in lugnt och stilla i sitt hem på Steinholtzgatan i Kiruna i en ålder av 92 år. In i det sista så var hon vital i sinnet även om kroppen inte var i den bästa formen längre.
Dora växte upp i den lilla skogsbyn Ängeså i Överkalix kommun som yngst av tre barn. Båda föräldrarna var inflyttade stadsbor från Umeå respektive Haparanda. Hennes far Alf Lindahl arbetade som faktor åt ett skogsbolag och modern Ida Wälimaa var utbildad fotograf med ett förflutet hos både Borg Mesch i Kiruna och Ludvig Wästfeldt i Porjus/Gällivare. Uppväxten i Ängeså präglades av att befinna sig i väglöst land på gränsen mellan överkalixbondska och tornedalsfinska. Som alla hem på landsbygden var också Doras baserat på självhushåll och dessa lärdomar var något som hon hade glädje av hela livet. Under Doras barndom fanns det både skola och affärer i byn något som är svårt att föreställa sig idag då de flesta av huset står öde. Elektrifieringen kom till hembyn på 1940-talet så under Doras första skolår var det i fotogenlampans sken som läxorna avklarades.
Doras äldre bröder Rune och Tage började tidigt jobba i timmerskogen men som flicka fick hon andra möjligheter. Redan som 12-åring skickades hon i väg för skolgång i Råneå där hon blev inackorderad hos bekanta. Dora hade tidigt målet inställt på att bli lärare och hon utbildade sig vidare både i Sigtuna och Linköping med hjälp av ett 3-årigt Finnbygdsstipendium med krav om tjänstgöring i Tornedalen efter avlutad utbildning. 1956 fick hon folkskollärarexamen från det kvinnliga seminariet i Linköping och fick placering på den ena av två lediga tjänster på skolan i Kolari. På den andra tjänsten började en annan nyutbildad folkskollärare med Finnbygdsstipendium, Lage Isaksson från Kiruna. De unga lärarna fann varandra och följdes därefter åt i livet tills Lage gick bort 2011. Både Dora och Lage var produkter av den försvenskningsprocess som drabbat många i dessa generationer. Trots att båda var uppväxta i Norrbotten med föräldrar som talade tornedalsfinska så var det inget som överfördes till barnen. Doras gamla klassrum i Kolari figurerade för övrigt i filmatiseringen av «Populärmusik från Vittula» något som hon tyckte var väldigt roligt. Efter tre år i Kolari sökte sig paret till Koskuskulle och i samband med detta gifte de sig i Malmberget 1959.
Parets flyttlass gick sedan vidare till Skaulo och Puoltikasvaara som under denna tid ännu hade både skola och lärarbostad. Under den perioden föddes dottern Elisabeth. 1965 efter ett par år för vidare studier i Uppsala flyttade familjen norrut för gott. Vittangi blev familjens hemvist under många år. Där föddes ytterligare två barn; Maria och Alf. Under dessa år jobbade Dora både i Masugnsbyn och i Vittangi.
Familjen flyttade till ett nybyggt hus på Åkaregatan i Kiruna 1977. Huset byggdes på samma tomt där Lage vuxit upp. Dora jobbade i Tuollavaara och på Triangelskolan innan hon utbildade sig till speciallärare i Umeå. Fram till sin pension 1997 jobbade hon på Bergaskolan. Efter pensioneringen fortsatte Dora att följa med både utveckling och debatt inom skolväsendet med stort intresse.
Maken Lage drabbades av Alzheimers sjukdom i samband med pensionen och Doras omsorg och tålamod bidrog till att han kunde bo hemma under många år. Lage gick bort 2011 och under de 6 åren då han vistades på Fjällgården i Kiruna var Dora en frekvent besökare där. Efter Lages bortgång flyttade Dora till en lägenhet på Steinholtzgatan med balkong och utsikt över fjällvärlden. Där trivdes hon väldigt bra och fick fina år med regelbundna besök av barn, barnbarn, släkt och vänner. Hon anpassade sig också till modern digital teknologi vilket underlättade samvaron med familjen som är spridd på olika håll. Hon höll huvudet i trim med både korsord, litteratur och samhällsdebatt. Dora hade en förmåga att minnas både personer och sammanhang och har därför gett värdefulla bidrag till olika projekt där familjens historia ingått, bl.a. till dokumentären «Hur man räddar ett folk» om rasbiologi.
Dora hade en positiv inställning till livet och det har tagit henne igenom många svårigheter. Dottern Marias död i unga år var ett hårt slag. Hennes omsorg, förmåga att lyssna och lugna framtoning har bidragit till att familj och vänner gärna tillbringat tid vid hennes köksbord.
Barndomshemmet i Ängeså hade en speciell plats i Doras hjärta och trots avsaknaden av moderna bekvämligheter tillbringade hon varje sommar några veckor där tillsammans med barn och barnbarn ända tills de två sista åren då hälsoutmaningarna inte tillät det längre. Hon var oerhört tacksam över den fina personalen i Kiruna kommuns hemtjänst som bidrog till att hon kunde bo hemma under värdiga former ända till slutet.
Dora var en älskad mamma, mormor, farmor, svärmor, svägerska och vän som lämnar ett stort tomrum efter sig.