Den 31 maj 2022 avled David Lindmark i en ålder av 97 år.
David var en av Astrid och Emils söner på Ljustjärnbränna i Västerbotten, född som nummer två i en syskonskara på fem pojkar.
Han växte upp i banvaktstugor eftersom Davids pappa Emil var banvaktare. Ljuden från tunga tåg var ständigt närvarande och Davids intresse för ett fast jobb vid SJ växte sig allt starkare. Med den ökande trafiken räckte inte ångloken till, banan skulle elektrifieras och David fick ett erbjudande om anställning. Det kunde inte bli bättre, N´David skulle bli järnvägare och flyttade till Östersund för att utföra elektrifieringen mellan Östersund- Storlien- Norska gränsen. Det var en tid pappa gärna berättade mycket om.
Efter militärtjänsten fick David anställning vid ledningsgruppen i Vännäs och där, i Vännäs, träffade han Gunvor Jonsson från Sunnanå som kom att bli hans fru.
Det nygifta paret flyttade till Murjek och strax därefter kom dottern Lena till världen. Ett par år senare föds dottern Maria, då är familjen bosatt i Älvsbyn.
1969 bar det av till en nybyggd lägenhet på Lillågatan i Boden. Där bodde pappa kvar ända fram till sin död.
David hade många fritidsintressen såsom fiske, bärplockning, oljemåleri och inte minst snickeri. Både stort och smått. På äldre dar väcktes också en lust att skriva. Vi har fått ta del av många minnen från barn- och ungdomsåren.
När möjligheten att införskaffa ett fritidshus i fjällen dök upp var lyckan stor. Tängvattnet, Hemavan var Davids absoluta favoritplats på jorden. Där lade han ner många arbetstimmar, men det fanns också stunder att bara njuta. Sommartid blev det kanske en tur upp på fjället. Vintertid en tur ner på sjön för att dra upp ett par rödingar till middag. Tiden mellan fjällresorna brukade han rita och skissa på förbättringar på stugan. Det klurades också på den ultimata råttfällan, vi ville ju inte ha oönskat besök.
Som pensionär hade nog David önskat att få vara i fjällstugan ännu mer men när vår mamma insjuknade i Alzheimers såg pappa det som sin stora uppgift att stötta och hjälpa henne så att hon kunde bo kvar hemma i många år.
Familjen växte med åren och David fick barnbarn och barnbarnsbarn som han månade mycket om. De gav honom stor glädje och han ville alltid höra berättas om deras framfart i livet.
De sista åren blev David mer begränsad till ett liv inne i lägenheten. Ofta satt han vid rumsfönstret och kikade bort mot tågen som rullade förbi.