Vår vän Bror Kajsajuntti har lämnat jordelivet. Han var en människa utöver det vanliga som lämnade få oberörda.
Bror föddes 1951 i Luppio och var tredje barnet till Eila och Oskar Kajsajuntti. Han var mycket stolt över släktens anor i Tornedalen. Familjen flyttade 1953 till Örnäset i Luleå när fadern fått arbete på järnverket. Bror var stolt över sin uppväxt på Örnäset också. Familjen växte i Luleå och Bror fick med tiden fyra systrar och två bröder.
I hemmet var det vanligt med politiska diskussioner och runt 1970 drogs Bror med i den ungdomliga vänsterrörelsen. Den blev hans universitet och livsrum och han lämnade den aldrig. Han älskade folkrörelser som ville göra samhället bättre. I över 50 år var han aktiv i en mängd föreningar och sammanhang: FNL-grupperna, FiB-Kulturfront, Norrlandsbulletinen, bokcaféerna Oktober och Tankarnas Trädgård, Föreningen Arbetarskrivare, Afghanistankommittén, Miljöpartiet, Latinamerikakommittén, Palestinagrupperna med flera. Under många år var han en ihärdig försäljare av Folket i Bild på stan. Hans sista engagemang gällde klimatet och motståndet mot Nato.
Men det var kulturen han brann mest och längst för. Bror blev, som ingen annan vi känner, sinnebilden för 1970-talets credo: Alla kan. Han målade, gjorde linoleumsnitt och spelade teater. Bland annat deltog han i alla uppsättningar med Hertsöteatern och flera med Tornedalsteatern. Mest tid ägnade han dock åt skrivande, allt från välformulerade vykort (som han själv målat) till bokprojekt. Han levde verkligen upp till innebörden av ordet amatör: en som gör något han älskar. Helt följdriktigt tilldelades han utmärkelsen "Bengts galning" av Luleås kulturprofil Bengt Andersson.
Bror arbetade också med, och medverkade i, en rad tidskrifter. Han uppmuntrade alla att skriva. "Låt hundra blommor blomma" var för honom inte bara en tom paroll. Under många år gav han ut tidskriften Krattan där han gjorde i stor sett allt och där alla fick komma till tals.
Efter att i unga år ha arbetat som järnverksarbetare och journalist utbildade Bror sig till grundskollärare. Han arbetade på skolor ibland annat Svappavaara, Kangos och Boden. Bäst trivdes han som lärare för barn till flyktingar och andra invandrare. Givetvis blev han också djupt engagerad för flyktingar. Många personer med invandrarbakgrund minns honom med värme.
Bror älskade att prata med människor och hans personkännedom var enorm. Han hade ett mycket gott minne och glömde sällan människor han mött. Att mötas och samtala var nog Brors grundläggande ideologi. Många gamla vänner minns hans Pingstvandringar på olika platser i Norrbotten. "Revolutionen är en tebjudning" kunde han säga och det var inte bara ett skämt.
Tack Bror för att vi har fått möta dig på våra livsvandringar.