Livet är ändligt. Även den som får vandra på ”änglamarken eller himlajorden” under många år, når till slut vägs ände. Efter ett långt och innehållsrikt liv dog Bengt Larsson, Boden, 95 år gammal.
Tomas Tranströmer skriver i sin dikt ”Romanska bågar” om de ”valv efter valv” som varje människa härbärgerar. Det var just det som Bengt Larsson, bondsonen som själv blev bonde, gjorde, härbärgerade val efter valv. Hans intressen var många. Åkrarna var hans hemvist. Men kanske i ännu högre grad skogen, han kände des mystik. Där trivdes jägaren Bengt. Där fann bärplockaren Bengt lisa för själen.
Bengt Larsson var i ordets bästa mening en människovän. Han bjöd gärna sina vänner på såväl glada skratt som gräddstuvad järpe. Han skapade och drev Strömsegården.tillsammans med sin älskade hustru Marianne. Där fick tonårspojkar en trygg miljö och en god och fast vuxennärvaro. Han ställde sitt kunnande, sin tid och sina resurser till många vänners förfogande genom att räcka ut en hjälpande hand där hjälp behövdes.
I de ”valv efter valv” som var Bengt Larssons liv finns mer att fascineras över. Och allt verkar kanske vid första påseendet inte vara självklara parhästar, men hos och för Bengt var de det, självklara. Bodens travsällskap och Johanneskyrkan i Boden, hade båda stor plats i hans hjärta. I kyrkan var han en stöttepelare som man kunde förlita sig på. Med stor glädje tog han aktiv del i det som kommit att bli hans andliga hem.
Ett antal herrar i Boden har gjort Badarbröderna till sitt morgonsällskap. Bengt var en av dem. Badhuset fick besök mycket tidigt varje morgon av dessa gentlemän. Badarbröderna var i badhuset varje morgon mellan klockan 6–7, innan övriga besökare kom.
Bengt Larsson tillhörde även Tempelriddarorden och delade dess värderingar och gemenskap.
Han som nu slutat vandra på ”änglamarken eller himlajorden”, han som härbärgerade ”valv efter valv” lämnar många, många blomster efter sig på de vägar som burit honom. På vägar där vi fått möta honom. Nu får han vila på de gröna ängarna.
Med tacksamhet lyser vi frid över vännen Bengt Larsson