Astor Nilsson, Kiruna, blev hela 91 år gammal.
Han växte upp med farmor, far och farbröder i en enkel stuga i jämtländska Borgvattnet. Lillpojken, n’ Astor som man sa, lärde sig att fixa och konstruera det mesta med små medel. Som ung grabb jobbade han i skogen, ett tungt arbete men Astor var stark. På äldre dagar mindes han med glädje de kolbullar med lingonsylt de åt i skogskojorna och visade gärna upp det stjärnformade ärr som en yxa skapat på ena knät. Till detta hörde berättelsen om hur långt han fick gå med kluvet knä innan han kom fram till hjälp.
Berättelser om eskapader och bravader var ett signum för Astor och han fick verkligen uppleva mycket, inte minst ute i naturen: Havsfiske och dykning i Nordnorge och många mil till fots eller på skidor med hunden vid sin sida för att fiska, jaga ripa eller plocka lingon och hjortron. Flera gånger körde han den tuffa hundspannstävlingen Fjälldraget. När en meniskskada började krångla skaffade han sig flygcertifikat! Det blev många magnifika flygturer i fjällvärlden och fin gemenskap i Flygklubben. Det finns nog inte en fjällsluttning, jokk eller sjö i Kiruna kommun som inte Astor kände som sin egen ficka. För i Kiruna bodde han från tidigt 1950-tal. Kort efter ankomsten till stan träffades Astor och Kirunaflickan Barbro och det blev snabbt både bröllop och en liten dotter.
I sitt arbete som målare var han med och gav den växande stadens nya byggnader färg. Han var engagerad både fackligt och politiskt, var hjälpsam och stod upp för hederlighet. Med åren kom ytterligare två döttrar. Pappa Astor tog gärna med sig barnen i skidspår och -backar och en gång byggde han en uppskattad igloo. Han lärde dem att byta däck och säkringar och göra upp eld. Ofta var de på badhuset, där han stolt såg dem hoppa från trampolinerna, gärna de högsta. Ända upp i 80-årsåldern började han sin födelsedag med en bakåtsaltomortal från en trampolin, för att ”kolla om han fortfarande kunde”. Under senare år nöjde han sig med att simma en kilometer i veckan. Det guldkort han fick när simhallen fyllde 50 år gladde honom mycket.
Astor och Barbro hade olika personligheter och intressen men kompletterade varandra och hade ett gott liv tillsammans. De fick många barnbarn, barnbarnsbarn och till och med ett barnbarnsbarnbarn. Paret Nilsson trivdes mycket bra i husvagnen i Laukkuluspa och sommarstugan i Ångermanland och spelade gärna kort med familj och vänner både där och hemma i Kiruna.
Även om det blev många resor till Borgvattnet och resten av landet, och även utomlands, så var det Kiruna som var ”hemma”. Astor var en stolt Kirunabo, som nog aldrig kunde begripa varför någon kunde vilja bo någon annanstans.
När livskamraten Barbro gick bort tidigare i år tappade Astor mycket av sin livsgnista. Hemtjänsten stöttade upp fint när förmågorna tröt, men till slut var han färdig och nöjd med sin tid. Nu fick han, som han önskade, dö mitt i steget i sitt eget hem.