Annika Kronqvist föddes i Ylitornio, Finland den 3 juli 1955 och dog i sitt hem i Haparanda i september 2024. Hon tog studenten vid Ylitornio samskola år 1974.
Annika – likt sin mormor – studerade till kosmetolog i Uleåborg strax efter hon tagit studenten. Sedan läste hon vid Uleåborgs förskoleseminarium (1976-1978) och blev en examinerad förskollärare. I detta yrke jobbade hon ända till 1993.
Under åren 1990-1993 läste Annika vid Lapplands konstskola i Torneå. Därefter har hon deltagit i otaliga konstkurser och i studier om konsthistoria på olika universitet i både Finland och Sverige. Efter sina konststudier jobbade hon som timlärare i olika utbildningsinstitutioner i både Torneå och Haparanda. År 1996 anställdes Annika som kursansvarig för konstlinjen samt för performancelinjen på Svefi i Haparanda (Sverigefinska folkhögskolan). Hon var kursansvarig för konstlinjen ända tills hon pensionerade sig.
Som konstlärare var Annika engagerande, passionerad, innovativ. Hon kunde alltid engagera duktiga gästlärare och föreläsare till sina kurser, kanske på grund av att hon var en så fängslande personlighet; häftig, djärv, skärpt.
Annika och jag, vi är kusiner. På grund av åldersskillnaden hade vi inte så mycket med varandra att göra då vi var unga. Som vuxna var det arbetet, eller egentligen utbildningen, bildkonsten, som förde oss samman. Annika som skapande, jag som konsthistoriker.
När jag tänker på Annika, så för mig är hon Marianne Faithful och Aira Samulin samt Andy McCoy och Anne Pohtamo i en och samma person. Jag kommer ihåg hennes skratt, så lätt att känna igen, hest och ljudligt, hördes långt. Hon skrattade ofta. Ibland undrade några hur vi två kan komma så bra överens, trots att vi verkar vara så olika. Jag sade: lika barn leka bäst.
En av Annikas passioner var gastronomi, hon var en gourmet-kock; hon fick t o m mig att bli intresserad av matlagning. Med kollegorna på Svefi gjorde de gemensamma matresor till olika delar av Europa, oftast på restauranger med Michelin-standard där rätterna redan i sig är konstverk.
Vi gjorde några resor tillsammans, en 1991 till Helsingfors till Helene Schjerbecks utställning, med buss. Och så till Stockholm och Tallinn. I Stockholm tog vi inte någon tunnelbana, vi promenerade, Annika i sina högklackade klumpiga skor längs kullerstensgatorna i Gamla Stan. Ett obligatoriskt stopp var Korvgubben i närheten av Kungliga Slottet, där skulle man alltid köpa en chorizohotdog. Då vi skulle till Tallinn och satt och väntade på färjan så kollade Annika sitt pass och konstaterade lugnt: jahha, passet har gått ut för en månad sedan.
Annikas urna gravsättes i oktober, i duggregn. Vid denna årstid brukar det vanligen vara snöblandat regn i Ylitornio. I Nobelpristagaren Han Kangs produktion finns en underbar text, Snöblandat regn, som ger en träffande beskrivning om livet.
”Ett snöblandat regn faller där hon går alltför medveten om att ingen kan förvänta sig att livet ska bevilja just honom eller henne någon speciell ynnest. Ett snöblandat regn som lätt väter hennes panna, ögonbryn och kinder. Allting förflyktigas. Det snöblandade regn som faller medan hon går där och erinrar sig detta, medveten om att allt hon försöker hålla vid obönhörligt kommer att försvinna. Det är varken regn eller snö. Varken is eller vatten. Det snöblandade regn som rinner ner för hennes panna och väter hennes ögonbryn, oavsett om hon öppnar eller sluter ögonen, oavsett om hon stannar upp eller skyndar på stegen.” (Han Kang, ur Den vita boken, övers. Anders Karlsson, Okkyoung Park)