Anna Torbiörnsson, född Falkenberg, har avlidit i en ålder av 81 år. Närmast sörjande är de fem barnen, Ylva, Mats, Måns, Mona och Nore samt systrar och tidigare make.
Anna växte upp på Askrikegatan, Gärdet, en av Stockholms vackraste gator med föräldrar och tre systrar. Glada, vackra, starka Anna med de djupa skrattgroparna och glittrande bruna ögonen. Det är klart att hon passade in där.
Anna och jag var klasskamrater och bänkkamrater under de fyra åren i gymnasiet i Statens Normalskola. (Vi var lite olika, hon från den högborgerliga familjen och jag från en konstnärsfamilj.) Vi tyckte inte sällan mycket olika och diskuterade allt från fransk chanson till den eviga frågan ”Finns Gud”. (Ibland ilsket, ibland under fniss.) Men Anna var alltid en förebild för mig.
Jag beundrade Anna för hennes mod och rättrådighet. När en lärare mobbade en svagare kamrat reste hon sig och förklarade ”Nu är du orättvis”. I stället för skratt från klassen möttes läraren av iskall tystnad.
Efter skolan flyttade Anna till Uppsala och utbildade sig till psykolog. Där träffade hon Biörn, far till de fem barnen. Efter några år gick flytten till Jokkmokk och Anna fick jobb på psykiatriska kliniken i Boden. Anna for som en duracellkanin de tjugo milen mellan jobb och hem. Hon bakade, fixade med hemmet och på vintern var det skidåkning med familjen, på sommaren orientering.
För att kunna ta sig till alla orienteringstävlingar köpte familjen en buss som byggdes om med sju sängplatser. Den kunde de också använda när de for Europa runt. Då fick Anna använda sina språkkunskaper i engelska, franska, tyska, spanska.
1986 flyttade familjen till Luleå, Anna fick jobb på psykiatriska avdelningen Luleå lasarett och blev samtidigt programledare på radion för programmet Dialog med unga. Dit ringde ungdomar och berättade om sina problem, stora som små. Och Anna lyssnade och lyssnade och frågade. Det ledde till att tonåringarna kände sig bekräftade och kom fram till egna lösningar. Programmet pågick under tre år och resulterade också i två böcker som hjälpt många tonåringar och deras föräldrar.
Tio år senare flyttade Anna till hemstaden Stockholm och arbetade då på kliniken för ätstörningar vid Samaritens sjukhus. Också då hade hon fin kontakt med ungdomarna. Det vittnar de många brev hon fått under åren då flickor och pojkar tackar för hennes hjälp som gjort att de klarat av den svåra sjukdomen.
På senare år tog Anna upp sitt stora intresse från ungdomen, att teckna och måla. Hon gjorde fina ljusa akvareller, som visade hennes ljusa sidor. När hon började med olja blev det mörkade bilder, nästan surrealistiska och diffusa, kanske förebådade de den dimma hon levde med de sista åren.