Mamma, Anita född Ytterberg, växte upp i Mattila norr om Haparanda, som mellansyster och dotter till tullaren Alvar. Söt som socker, vacker som en dag, "Åh så lik Greta Garbo" var några av superlativen hon fick höra. I skolan var hon väldigt duktig med orden och många gånger genom åren citerade hon sin egen text: ”och träden stod som brudar klädda i vitt” – en prisbelönt text från skoltiden.
Pappa, Poul Benberg, läste till läkare i sitt hemland Danmark och emigrerade till Sverige 1956. Han ville närmare snö och skidåkning. Det blev Haparanda och där träffade han en ung, vacker tjej i den bokhandel han besökte. Mamma har berättat att hon fick pris som bästa säljare för att pappa köpte så många böcker av henne. Mamma var då bara 17 år och pappa fick fråga mormor om lov att bjuda ut henne på midsommardans.
Mamma jobbade under många år som läkarsekreterare tillsammans med pappa på deras läkarmottagning. Hon var även en uppskattad Mullelärare och älskade träning och naturen. Även flamskvävnad och keramik tillhörde hennes intressen. Som skidåkare var hon en stjärna. Hon åkte så stiligt att hon till och med fick vara med på film, och ett av hennes stoltaste minnen tror jag ändå var när hon fick en påskpuss av Lasse Lönndahl.
Skidåkning i Riksgränsfjällen var det som de båda älskade allra mest – både utför och uppför. I många år var påsken i Riksgränsen årets höjdpunkt där de åkte i sina fina kläder med vännerna, gick på toppturer och cocktailpartyn. Båda två uppskattade god mat och mamma lagade den godaste ripa. Ripa och sjöfågel som pappa skjutit.
Som provinsialläkare, som privatpraktiserande och som distriktsläkare var pappa Poul en oerhört uppskattad läkare som alltid tog sig tid att prata med och följa upp sina patienter. Med specialistbehörighet i allmänmedicin och med sin aldrig sinande nyfikenhet skaffade han sig en kunskap av nästan episka mått. Man kunde fråga honom om allt ända in till slutet. Pappa fortsatte arbeta långt upp i åren runt om i Sverige, Norge och på Grönland samt som skeppsläkare på kryssningsfartyg över hela världen.
Han fortsatte idrotta och hålla kontakten med släkt och vänner hela livet. Han åkte konståkning, tävlade i rodd, tävlade i pistolskytte och under hela sin ungdom fångade han fjärilar och blev en extremt hängiven och begåvad lepidopterist.
Jag minns tydligt hur många lovikkavantar du kommit hem med när dina gulliga patienter ville tacka sin doktor. Särskilt minns jag en gång när jag skulle besöka dig när du vikarierade i Kiruna på äldre dar. Jag skulle bara in och lämna något till dig men ser att det sitter flera äldre damer på rad utanför din dörr på sjukhuset. Jag tittar på dem och ursäktar mig med att ”Jag har ingen bokad tid, jag ska bara in och lämna en sak" varpå de svarade ”Vi har inte heller någon bokad tid, men nu när doktor Benberg är i stan vill vi så gärna prata med honom!".
Mamma: Så kom dagen när Änglarna blev fler! Dagen när himlen inte längre kunde vänta! Dagen när vår stund på jorden förändrades för alltid.
Älskade Anita, mamma, mormor, svärmor: Himlens stjärnor har blivit fler! Ditt fantastiska leende bländar oss därifrån och lyser upp i mörkret här nere!
Vi vet att du vill att vi fortsätter vandra i ljuset. Att vi inte är ledsna utan lever våra liv till fullo – tills vi ses igen. Där du nu är kan du åter dansa, åka skidor, skridskor, väva flamskvävnad, göra keramik, läsa, äta gott, sjunga, skratta och umgås. Utan begränsningar av din fysiska kropp. Din fysiska kropp som med åren blev så begränsad av sjukdom.
Din vandring på livets stig är över för denna gång, men vi känner din närvaro i varje sten, i vinden, i blommorna, i fåglarnas sång.
Du viskar till oss som är kvar en stund. Du viskar med hjälp av träden:
– Säg det du vill säga!
– Säg det idag!