Vår käre svåger, morbror och farbror Allan Wikström, Luleå, har avlidit i en ålder av 88 år och 50 veckor. Hans närmaste är hustrun Marie-Louise, barnbarn med familjer, syster Sonja med familj samt mågarna Thomas och Torbjörn.
När ljuset och midnattssolen på nytt gjorde sitt intåg på Nordkalottens klara himmel orkade den svurne norrbottensföreträdaren och före detta drivmedelsexperten vid Norrbottens fästning, Allan Wikström, inte längre vara med oss utan drog sitt sista andetag fredagen 15 maj 2020.
Allan föddes i en småbrukarfamilj i den lilla byn Selet i Luleälvens vattensystem. Under uppväxten fick Allan och hans syskon bistå föräldrarna i lantbrukets och hushållets sysslor vilket bl.a. skapade en förkärlek för åkertegarnas, skogens och myrarnas vilda bär. På den tiden erbjöd Selets åkerrenar ganska gott om det bär som kanske är världens mest aromatiska, åkerbäret -rubus arcticus. Men utöver åkerbäret, Norrbottens landskapsblomma, fick traktens hjortron, blåbär och lingon också duga som hushållsbär åt familjen Wikström. Även långt efter det att Allan lämnat Selet för att tjäna sitt och familjens uppehälle på andra närliggande orter, Luleå – Boden - Luleå, återvände han till födelseorten då det var dags för höstens älgjakt.
Selet och Selets bruk satte så djupa intryck hos Allan att han på äldre dagar skrev ett opublicerat alster om just Selets bruk. Allan var en god apostel för Norrbotten och faktiskt hela Nordkalotten. År 1990 ledde Marie-Louise och Allan en familjeresa till Nordkapp för att ge möjlighet för oss alla att få se midnattssolen på den nordligaste plats på jordklotet som då kunde nås med bil. Det visade sig att Allan hade tumme även med de högre makterna ty det var en klar midnattssol som visade sig just den kväll då Allan förevisade den. Den kvällen stod solen som lägst kl 00.18 och det var ändå ganska högt. Det var ett oförglömligt panorama signerat Allan Wikström!
År 2011 var det så dags för en fransk-svensk resegrupp om 15 personer att under Allans ledning åka helikopter i fem mil från Kvikkjokk över hela Padjelanta nationalpark för två dygns vistelse i Staloluokta.
Efter återkomst, vila och övernattning bl.a. hos Marie-Louise och Allan i Boden var värdparet beredda att ta oss med ut till Bottenvikens yttersta pärla, Brändö skär, där vi kunde grilla nyfångad fisk, fira födelsedagsgrisar samt fira Frankrikes nationaldag.
Skäret fick en sådan mersmak att vi svägerskor och svågrar därefter firat midsommar där ett antal gånger. Midsommaren år 2020 var en stuga bokad igen men sedan kom dels coronan emellan och vad som blev ännu värre, Allans sorti från jordelivet!
Vårt mycket ljusa minne av svåger Allan skulle kunna uttryckas genom följande lilla kväde:
Från Boden till Tollarp var ej för långt,
i Selet och Stalo var ej för trångt.
Ute på Brändöskär Du alltid fann ro
Men i våra sinnen nu evigt ska bo!
Tack för att vi fick uppleva Dig och Din aura!