Albert Falck är död. Han dog den 27 december efter ett långt och synnerligen aktivt liv.
Albert var en man som det var lätt att beundra. Han kunde nämligen allt. Han var en händig man och gjorde allt från att lyfta ur bilmotorer till precisionsarbeten som att laga en trilskande diabildsprojektor med kniv. Vid sådana pillerjobb hamnade tungan ofta i mungipan.
Albert Falck föddes den 11 september 1929 i Svappavaara som näst yngst i en syskonskara på sammanlagt 10 barn. Efter folkskola i hembyn fortsatte han med realskola och sedan studentexamen 1948. Att komma från Svappavaara och ha finska som modersmål sedan ta studenten i Kiruna är ett enastående bevis på Alberts målmedvetenhet, en egenskap som följde honom hela livet.
1952 gifte han sig med skolkamraten och Kirunaflickan Ing-Marie (död 2015). I hemmet fostrades fyra barn. Döttrarna Maria och Erika och sönerna Olov och Markus. Albert var verksam och bosatt i Gällivare i 52 år innan han 2019 flyttade till Jokkmokk för att vara närmare sina döttrar.
Efter värnplikt i Boden och Kiruna tog han folkskollärarexamen i Luleå 1951 och arbetade sedan som lärare i Kuouka, i Svappavaara och i Porsi innan han vidareutbildade sig till ämneslärare i matematik och fysik i Uppsala, med examen 1960.
Därefter arbetade han som lärare i Jokkmokk 1960 - 65, lärare och studierektor i Hallstahammar 1965 - 66 och som studierektor, adjunkt och lektor i Malmberget från 1967 till sin pensionering 1990.
Nu nöjde han sig inte med det utan 1985 avlade han en licentiatexamen i norrskensforskning vid Kiruna Geofysiska institut. Jag minns honom från gymnasiet i Malmberget då han föreläste för oss om sin norrskensforskning på ett pedagogiskt och lättfattligt sätt.
Albert var sin egen och han gick med egna vågor genom havet. Han kunde promenera genom korridorerna i Välkommaskolan iförd kavaj, knickerbockers, skidlöparpjäxor och kalotten från Överkalix folkdräkt.
Alberts intressen: Skidåkning, draghundssport, fjällturer, jakt och friluftsliv, slöjd och snickeri, foto och film, hembygdsvård och lokalhistoria, minoritetsspråk och ortnamnsforskning samt is- och snökonst liksom sommarstugan i Västabäck, Porsi.
Albert genomförde ett stort antal skidtävlingar, bl.a. Nordenskiöldsloppet, Vargrännarloppet, Vasaloppet och Dundret runt. Han var skidtränare åt svenska damlandslaget 1959 och verkade även som skidinstruktör i dåvarande Västtyskland 1957. Han har medaljer i nordiska mästerskap liksom SM-titlar och Fjälldraget-titlar inom draghundskörning. Han arbetade aktivt och mångårig i Jokkmokks skidklubb, i OK Sarven och i Brukshundsklubben Malmen.
Intresset för fjällen grundlades under värnplikten på Jägarskolan. Under 1960-talet var han aktiv i tillblivelsen av Padjelanta nationalpark. Tillsammans med samebyarna planerade och arbetade han med vägsträckning av leden, brobyggen och uppförande av turiststugor. Under 1970- och 80-talet ledde han årliga överlevnadskurser i norrbottensfjällen inom International Wilderness Training med internationella deltagare. Albert hann med att guida både kungen och familjen Palme i Jokkmokksfjällen på 70-talet samt delta i IWT-kurser i Yukon, Kanada.
1958 målade han altartavlan i Svappavaara kyrka och 50 år senare ytterligare en tavla i samma kyrkorum. Albert har författat och gett ut böcker och facklitteratur inom fjällturism, om draghundskörning samt om samiska, finska och svenska ortnamn i Gällivare kommun. För sina insatser inom hembygdsvård erhöll han Gällivare kommuns kulturstipendium 1999 och Olof Högbergplaketten 2005. Albert var också hedersmedlem i konstnärskollektivet Tuoddargruppen.
Han headhuntades som projektledare för Svappavaaras 300-årsjubiléum och var i många år aktiv och drivande inom Gellivare sockens hembygdsförening, i styrelsen såväl som i ett otal praktiska projekt såsom utställningar, exkursioner och kulturvandringar.
Som föredragshållare har han verkat inom vitt skilda områden från språk- och kulturhistoria och ortnamnsforskning till draghundskörning, fjällturer, norrsken och älghorn. Som is- och snökonstnär har han varit verksam alltsedan 60-talet på många håll i Norrbotten, Norden och Europa. År 2000 vann han guldmedalj vid VM i snö- och iskonst i Sapporo, Japan. På gården till huset på Wennerströmsvägen uppfördes varje år ett skalenligt ismonument av något historiskt byggnadsverk. Jag minns speciellt Taj Mahal.
Albert kunde det mesta och han kunde också berätta om sina kunskaper, också det en svår konst, att fånga sina åhörare. Kom och se! Ett utrop som barnen fick höra från de var små. Och det kunde vara allt från fågelbon till intressanta knuttimringar. Som hustru kan det inte emellertid inte alltid att ha varit lätt att leva med en man som utan att blinka kunde flytta in i pannrummet för att ha bättre koll på pannan och närmare till hyvelbänk och verktygstavlor. Att vara barn till en man som kan allt kan inte heller ha varit så enkelt. Som tur var hade även Albert ett vitt fält och det var musiken. Musiken blev därför det hans båda söner kom att ägna sig åt. Där fanns ingen risk att bli jämförda med fadern.
Om man skulle skrivit en biografi i bokform om Albert, så skulle det varit svårt att göra ett urval av Alberts färdigheter. Och ännu svårare är det i en sådan här text.
Nobelpristagaren I. B. Singer sa ungefär, det enda som finns kvar av oss när vi drar vidare från jorden är: En berättelse.
Berättelsen om Albert är längre, större och starkare än de flestas. Att som skeppspojke från Svappavaara på resa till Amerika på en hamnkrog se titelmatchen i tungviktsboxning i det då okända mediet TV, eller att med bara en kniv slåss mot en galen coyote i Kanadas vildmark, eller att inför 2000 människor hålla en improviserad presentation av en dansföreställning på tyska när manuset råkat hamna i folkdräktens byxlucka istället för i fickan.
Nu återstår berättelsen om Albert och jag är övertygad om att ni som mött honom har er alldeles egna upplevelse av en flitig, mångkunnig, egensinnig men framförallt snäll människa.