Minnesord Aina Olsson

Kvällen 17 mars 2023 slocknade en varmt lysande stjärna på himlen i norr. En stjärna som lyst i 103 år. Vår älskade Aina Olsson somnade in i sitt hem omgiven av sina barn. En familjär röst och ett klingande skratt tystnade. 
Aina var fram till sina sista dagar nyfiken på livet. Hennes varma hjärta, generositet och positiva och sociala personlighet gjorde avtryck hos många och hon var en väldigt omtyckt person. Hon gav alla av sin tid, klokhet, styrka och villkorslösa kärlek, utan att begära något tillbaka. 

Aina föddes Jönsson den 9 februari 1920 i Bodträsk. Hon var den äldsta systern i en syskonskara om nio och duktig i skolan. Ainas lärarinna på skolhemmet i Gunnarsbyn ville hjälpa henne att studera vidare, men Ainas hemförhållanden gjorde det omöjligt när hon som 14-åring fick ta ansvar för hem och yngre syskon när hennes mamma dog.
Några år senare flyttade Aina till sin moster i Boden. Aina arbetade som officershembiträde och sedan på café där hon träffade Agne. De gifte sig 1941 och fick fem barn – Börje, Siv, Gunn, Bertil och Lillemor. Familjen växte med barnbarn, barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn. Ett särskilt band hade hon till sitt yngsta barnbarn Tomas. Att vara bland barn och unga var något hon älskade och de bästa åren i yrkeslivet tillbringade hon i köket på Torpgärdans daghem. 

Aina trivdes allra bäst när hon var omgiven av sina nära och lyste av glädje när barnen och deras familjer fanns runt henne. Även om hon själv aldrig ville stå i centrum. När hon fyllde 100 år avböjde hon att vara med i tidningen: Vad ska jag där att göra?
Aina och Agnes hem var navet där alla samlades. I deras hem kokade Aina stora grytor med palt, stekte älgstekar och rullade köttbullar till familjen. Det bakades och kokades riktigt kokkaffe. Mat var en av Ainas passioner liksom handarbete. Vävstuga och bagarstuga, liksom bingohallen, besöktes frekvent. Efter Agnes död 1995 fortsatte Ainas hem att vara den plats där släkt och vänner samlades eller besökte. Dörren stod alltid öppen för den som ville kika förbi. I köksfönstret på sjätte våningen följde hon sina besökares ankomst och vinkade av dem när de gick. Nu har vi fått vinka av Aina en sista gång. 

Aina lämnar ett stort tomrum efter sig och är saknad av många. Aina har gett oss så mycket och vi minns henne med värme och kärlek. Hon lever kvar i oss och i våra minnen av henne, allt hon lärt oss och allt vi upplevt tillsammans med henne. Vi fick ha henne länge, men ändå alldeles för kort. Aina fattas oss.