Ett alldeles utmärkt sätt att lära känna sin stad är att sadla järnhästen och cykla runt och få lite upptäckarglädje en tidig söndagsmorgon. Miljövänligt, billigt och lite motion blir det ju också.
Den här morgonen hade vi kollat en av många broschyrer om cykelleder i Luleå. Den led vi valde heter historiska slingan. Efter en tids trampande stod vi öga mot öga med en stor mur som nästan gav en känsla av att någon fraktat hit en bit av den rivna berlinmuren 1989. Men så är det ju inte och vad muren haft för ursprunglig uppgift vet jag inte. Men nu är muren sedan många år ett av Luleås skyltfönster för den tidiga graffitin. Här ligger sprayburkarna kvar i gräset och minnen kommer till liv när jag tittar på budskapen. Var har fredsrörelsen tagit vägen som både hördes och syntes i min ungdom? Jag nästan studsar till vid anblicken av den glupska blicken från dödskallen med kniv och gaffel. Är vår girighet det som bär mänskligheten mot sin undergång eller vad har graffitimålaren tänkt?
Jag ville veta mer om graffitin i Luleå och läser om avantgardisterna som skapade graffitin i det som nu är en tom parkeringsplats vid Folkets Hus Ripans bakgård. Nu växer gräset upp ur asfalten och målningarna bleknar. Men tiden till trots känner jag att det är kvalité jag betraktar. Ett kulturhistoriskt tidsdokument med många värden. Det har funnits ambitioner att denna graffitikonst skulle K-märkas.
Det var några killar från Björkskatan som 1987 fick i uppdrag att skapa målningarna på de murar vid Ripans bakgård som då drevs av IOGT-NTO. Det har gått över 30 år sedan Pierre Berhnadsson, Dennis Eriksson, Pelle Schröder, Pierre Johansson och några andra målare satte Luleå på graffitins Sverigekarta. Verken är omtalade som historiskt viktiga då de var bland första graffitimålningarna i vårt land.
Ni som har något inflytande över vad som K-märks, få arslet ur vagnen och få dessa kulturhistoriska verk det skydd de förtjänar om det inte redan är verkställt! Ursäkta uttrycket men bra graffiti ber inte om ursäkt. Den ska träffa en rakt i ansiktet som den gjorde när pionjärerna var i farten i det tidiga Luleå.
Nu är det mest klottrare som far omkring och som av mer eller mindre egoistiska skäl strör sina bomärken överallt och förfular stan.